Rutiner
Rutiner utvecklas alltid i en relation. Om båda trivs och är nöjda med allehanda förfaranden så sägs det inget, ingen blir stött, ingen småretar sig...då flyter allt bara på.
Om den ena eller ene börjar reta sig på rutiner märks det omedelbart då smidigheten försvinner, det blir liksom...knaggligt i det vardagliga.
Om inte den andre partern döljer det väl.
Men varför gör man en sådan sak?
Rutiner man trivs med, som inte sticker ut, märks inte heller.
Rutiner man inte trivs med bör man ändra direkt.
Vad har ni för rutiner?
Är det viktigt för er med liknande rytm varje dag? Är det en sorts trygghet eller tänker ni aldrig på det? Det bara liksom...händer?
Tar ni hänsyn till er partner och undrar ni någonsin över om er partner är nöjd med era rutiner?
Man kan hänsynsfullt påpeka att detta, just detta skulle jag vilja ändra, vad tycker du?
Eller så kan man burdust fullkomligt köra över och mosa sin partner, vilket ju sker när man retat sig en längre tid och man helt enkelt inte längre kan hålla sin frustration i styr.
Vilken metod är bäst? Hur skulle ni göra?
Hänsyn?
Respekt?
Kommunikation?
Rutiner behöver vi allihop, men de ska passa alla.
Vad kan då en rutin vara och hur mycket frustration kan vara värt att spy ut över något man inte är nöjd med?
Diskussionen ä'r öppen.
Jag är jävligt nyfken.
*
Själv gillar jag inte när livet blir en enda stor rutin. Tycker om när dagarna ser olika ut och man själv (ibland iaf) kan fylla dom med det man för stunden känner för.
Jag vill städa, diska, handla osv när jag känner för det och inte ha det uppbundet på en viss veckodag. Logistiken runt familjen och hemmet behöver inte förfalla för det. Men visst, har man barn så blir allt aningen mer inrutat.
Är man två måste/bör/vill man ta en viss hänsyn till varandra. Men samtidigt så ska man ändå kunna göra vissa saker som man hade gjort dom om man hade levt ensam. Det måste finna frihet för detta i relationen.
Bästa sättet att lösa saker är väl genom kommunikation tycker jag. Säga direkt vad man tycker och tänker och inte låta saker och ting bli så stora att de riskerar explodera en dag.
Ja, så tycker jag iaf......
Kram Jeanette