Smärta. En gång för länge sedan.

Något var sig inte likt. Jag vaknade och sträckte på mig. Min kropps vanliga ljud och synbara skavanker var som bortblåsta. Jag provade igen. Jag visste inte vad jag skulle tro. Smärtan? Var fanns min vän? Sen kom rädslan och träffade mig så djupt in i magen, så djupt ner i själen. Den svartaste rädsla du ej kan förstå utan att ha upplevt den. Smärtan var borta. Var jag död? Hade jag äntligen fått somna in och omslutits av mjuk och underbar energi? Var är jag? Jag minns det så kristallklart. Som om det var i morse. Och än så länge var det i morse. För smärtan var borta och den är borta. Illusionen jag bar, identiteten jag hade. Det var inte jag, men jag behövde den. Smärtan min vän, du skapade mig. Men ack så tomt det är utan dig.


Jag provade min kropp och kan väl än idag säga att jag fattade det inte riktigt och banne mig om jag tror att jag någonsin kan komma att förstå. Men jag lärde mig om illusioner och vetskapen om hur vi skapar våra egna liv och förutsättningar. Jag lärde mig att jag och endast jag styr över mig. Bara jag har kontroll över min kropp. Bara jag. Ingen annan har tillträde så länge jag inte ber om det.


Detta skapade förvisso en förvirring för vem skulle jag nu skylla på? Om jag vet att jag skapar mina egna problem så vet jag ju med automatik att jag kan avlägsna dem också.


Ville jag detta? Ville jag vara utan illusionen problem?


Kan man ens vara det? Skulle jag stå ut med att inte ha mina svarta djupa hål att sjunka ner i?




Kan man såhär i efterhand beskriva smärta?

Som ett genetiskt experiment i en trädgård full av blommor varav ogräset är det som slår rot i dig, genom dig och med kraft tränger igenom alla dina delar som är du. För varje gång någon drar upp ditt ogräs skriker du av ihållande skuldtyngd förtvivlad smärta som brinner och river isönder din kropp och genomsyrar ditt medvetande så att du till slut inte vet annat, inte minns hur det är utan. Men man vänjer sig. Det är nu man tror att smärtan blir mindre men sanningen är att den är bara mer ihållande och krävande och dödande, den dödar din sinnesnärvaro och den trubbar av dig så du känner mindre och mindre. Till slut är du så van vid den att du saknar den som en kär vän. Det är då kärleken uppstår. När responsen infinner sig.


”Hur mår du idag?”


Den värsta av alla frågor. Tänk om jag svarar ”Bra!” Då slutar de ju bry sig om mig!


Hur ersätter man kärleken till smärtan och hopplösheten, obefintligheten? Hur älskar man sig själv? Varför kunde inte någon berättat det för mig? Min sorg är så tung och skärande, varför? Frågorna är bara ett ensamt kackel som ekar år efter år, alltid om samma sak, varför kunde inget berättat för mig?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback