Universums lagar

Så många kontraster på min väg. Jag studerar dem med fashination. Allt ifrån en Geisha som backar ur gemenskapen nästan krypande baklänges till en stor fet Ameriaknsk man med magen hängandes vid låren och med respekt lika stor som en nolla. En intenhet.


Geishan är fullkomlig respekt, och såklart vet jag att jag i mitt hjärta att även om det är en vacker syn, mitt i detta råa klimat ståendes på Hamburg Centralstation så skulle jag aldrig hålla med om eller kunna förlika mig med det människoförtryck som ligger bakom.


Den Amerikanska mannen här, i just detta nu symboliserar Disrespekt där han slår sig fram med sina armbågar genom grupper av familjer och skolungdomar, äldre och barn.


Som vanligt går mina tankar till att jämföra dessa två extrema personligheter med hästar.

Hur skulle denna morgon te sig i mitt liv om det var mitt i en grupp av hästar jag stod, om det var en Geisha och en respektlös som rörde sig i gruppen, och plötsligt blir min väntan på tåget mycket mer intressant.


Jag ser hur människor koordineras och koordinerar varandra, jag ser människor följa och följas, röra sig som Dominobrickor och vissa som bara står där i sitt eget jag, sitt eget lugn.

Fantastisk.

 På en plats som denna. De finns. De trygga starka ledarna. Inte ens den respektlösa skulle kunna rubba dom och mkt riktigt....

Han kommer forcerande och går rakt mot en av de stående men precis i sista sekunden vänder han och viker tvärt av i en annan rikting, jag kan inte låta bli att känna mig nöjd. Jag tolkade situationen helt korrekt.

Sen blir det ännu mer intressant, för plötsligt kommer mannen emot mig, Provocerande med sänkt huvud, blicken en bit ovanför mitt ansikte och han bara går. Rakt emot mig.


Jag tar ett djupt andetag och håller min balans, stående på mina två ben med fötterna en bra bit ner under jorden har han ingen chans, han känner det och blir förbryllad, jag ger honom aldrig chansen att se mina ögon men han söker dom desperat och på vägen rakt emot mig tvärstannar han plötsligt, finer en ledig stol och sätter sig tungt ner.

Tänkande kliar han sig i huvudet. Tar sin hand och för den över sitt ansikte. Slappnar av. Något stoppade hans framfart.



Undrar om han någonsin förstår att det var han själv, när han inom sig fann något så viktigt som Respekt. En livsavgörande instinktiv känsla av att vika av på vägen man valt för att ge rum åt någon annan.



Bra. Jag kunde nöjt konstatera att mitt arbete med hästar i lugnt förtroende kan fortsätta, jag vet än var jag har min kropp, mitt sinne och min själ.



Kommentarer
Postat av: Wynja

DET experimentet gillade jag skarpt, är lärare i Vedic Art, där universums lagar syns ganska tydligt :) I Ljus & Mörker//Wynja


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback