Utsikt
Många timmar har jag vilat ögonen
På hav. Himmel. Jord.
Blommor.
Och under tiden har jag känt Kärlek.
En kärlek så genuin från så många olika människor samtidigt.
Nej inte till mig eller för min skull.
Till en saknad person som verkligen var Älskad.
Det var fantastiskt att få dela den upplevelsen.
Alla ord som berörde, alla tal som hölls, alla sånger som sjöngs.
Och så min utsikt.
Från min plats.
Harmoni.
Vad har ni haft för utsikt idag?
*
Min utsikt var också rätt bra fylld med harmoni.
Glada människor där i bland.
Vad är det man säger, ser inte skogen för alla träd? Men det är inte riktigt rätt det heller. Min utsikt just nu? En enorm, grå klippvägg. Finns bara två vägar förbi och det är under eller över, inte ens en stege finns att tillgå.
Fick ett chockbesked i morse, farfar har gett upp om jordelivet och det slår tillbaka på en med full kraft. Ingen är odödlig, pang, bom, så är livet slut.
Jag ser, bortom bergsväggen, liv. Det är utsikten jag strävar efter, och då måste jag uppåt.
utsikten är förnärvarande... Grå.
Men en blå himel skymtar där uppe.
En påminnelse, att vi måste ta hand om de vi älskar. Visa dem vad vi känner.
För man vet aldrig när, eller om, man ses igen.