Vad tror du på?
En allmän fråga, som också kan bli mycket djup. Vad eller vem tror du på?
Och såklart, måste man tro?
Jag undrar..kan man ens leva utan ha någon form av tro? Kan man överleva då?
Jag tror. annars hade jag inte fungerat. Och jag har en stark, uthållig och klar tro. Oftast.
Av de delar som är jag, min själ min kropp och mitt sinne så är det i sinnet jag har min tro, att alla har en del av Universums kraft, att vi alla är syster eller broder, små fragment av det stora hela, som får individuella egenskaper som i sin tur speglar både själ och kropp, vem jag är.
Här är min tro, att jag finns, att jag existerar, att jag är.
I den tron finns utrymme att tvivla ibland, när mitt jag splittras av hårda ord eller ensamhet, negativitet eller destruktva handlingar, men vägen tillbaka finns där alltid.
Tilbaka till tron på Mig och Mitt jag och mitt Varande.
Ju mer kärlek jag upplever till mig själv desto mindre blir utrymmet för tvivel, men jag finns, därför är jag ju och bara det i sig torde vara fantastiskt att förstå, dock kvarstår utrymmet, att kunna känna sig liten, fel eller dum.
Min tro är inte total, den kan inte bli hel och den kan aldrig nå fram utan byggstenen kärlek.
Försvagas kan den. sakta och smärtsamt ibland, men växer igen när jag vet att jag har allt som krävs på min egen insida för att må bra.
Det är när jag tillåter andra att klanka på mig som jag åter igen blir liten i min tro, för genom att låta andra klanka ner på mig gör jag inget mindre eller mer än att klanka på mig själv, så egentligen, får jag stå mitt eget kast, i alla hårda ord som spridits i mitt liv, om jag trodde på dessa..
Om jag fortfarande tror på ord som sårar och gör ont..
Då får jag också stå mitt kast att vara liten som jag, må dåligt i mitt jag och inte kunna finna ro med den jag är och blev.
Men
jag tror.
Mer och mer.
På MIG.
Vem eller vad tror du på?
Och såklart, måste man tro?
Jag undrar..kan man ens leva utan ha någon form av tro? Kan man överleva då?
Jag tror. annars hade jag inte fungerat. Och jag har en stark, uthållig och klar tro. Oftast.
Av de delar som är jag, min själ min kropp och mitt sinne så är det i sinnet jag har min tro, att alla har en del av Universums kraft, att vi alla är syster eller broder, små fragment av det stora hela, som får individuella egenskaper som i sin tur speglar både själ och kropp, vem jag är.
Här är min tro, att jag finns, att jag existerar, att jag är.
I den tron finns utrymme att tvivla ibland, när mitt jag splittras av hårda ord eller ensamhet, negativitet eller destruktva handlingar, men vägen tillbaka finns där alltid.
Tilbaka till tron på Mig och Mitt jag och mitt Varande.
Ju mer kärlek jag upplever till mig själv desto mindre blir utrymmet för tvivel, men jag finns, därför är jag ju och bara det i sig torde vara fantastiskt att förstå, dock kvarstår utrymmet, att kunna känna sig liten, fel eller dum.
Min tro är inte total, den kan inte bli hel och den kan aldrig nå fram utan byggstenen kärlek.
Försvagas kan den. sakta och smärtsamt ibland, men växer igen när jag vet att jag har allt som krävs på min egen insida för att må bra.
Det är när jag tillåter andra att klanka på mig som jag åter igen blir liten i min tro, för genom att låta andra klanka ner på mig gör jag inget mindre eller mer än att klanka på mig själv, så egentligen, får jag stå mitt eget kast, i alla hårda ord som spridits i mitt liv, om jag trodde på dessa..
Om jag fortfarande tror på ord som sårar och gör ont..
Då får jag också stå mitt kast att vara liten som jag, må dåligt i mitt jag och inte kunna finna ro med den jag är och blev.
Men
jag tror.
Mer och mer.
På MIG.
Vem eller vad tror du på?
Kommentarer
Postat av: Susanna
Jag tror också så dig. :-)
Trackback