Sorg

Ikväll tänker jag på sorg.

Kanske dumt när man sitter ensam. Att låta det skölja över sig. Som ett vattenfall, men inte med rent friskt vatten. Nej.

Svart. dyngigt. kvävande.


Jag har förlorat så mycket. så många. Men jag sörjer eller har sörjt, väldigt väldigt sällan.

Faktum är att jag tror inte att jag riktigt HAR sörjt förr. Förrän förra året.

Då jag miste mitt hem som jag älskade som - just mitt hem, för första gången hade jag hittat den rymd som passade mig. Och flera andra.

Liv liksom.

På senhösten förlorade jag någon väldigt fin. en liten ängel.

Det var då det kom.

Jag tror det var undertryckt sorg som flödade över bredden, jag tror det var ventilen för alla årens förluster. Jag tror det var då jag kände sorg för första gången i mitt liv, som fullständigt slet mig så mitt itu.

På gott och ont


Som så mkt annat


så har jag väldigt lätt att återknyta till just de känslorna om och om igen

Jag kan inte glömma, även om jag inte tänker på det varje dag

så känner jag en tom plats, eller ja, jag har en plats i mitt inre där jag planterat en gul tulpan.

Att förlora någon är så vidrigt, så hjärteslitande, så fullständigt fruktansvärt och det är i mitt liv en skräck.

När det då blir ett faktum...av olika anledningar river det upp sår som inte ens hunnit läka än.

Det gör så ont att jag känner det inte ens för börjar jag känna kan jag inte sluta och då blir jag troligtvis tokig.

Kärlek


Ont.


Smärta.


Ledsen räcker inte


Jag kan inte ens hitta ord och jag kan lova att om jag letade i alla lexicon i hela Universum skulle jag inte finna det rätta ordet ändå.


Så jag låter bli.


Lägger handen på min mage. Känner hur liten rör på sig för att hitta en bekväm plats.

Idag hade jag insyn. I ett universum som är så gömt men så exploaterat.

Jag kunde se fingrar, räkna tår, skratta åt minspel, men inom mig grät jag för i den ensamheten önskade jag att jag fick vara, där man inte vet bättre, där man inte än har lärt sig om tvåsamhet och hur det känns att förlora sitt livs kärlek.

Men jag vet ju.


Mkt väl.


Hur det känns.


Men jag har en tro.

Och den vill jag följa.

Jag är inte jag om jag tappar fokus på den tro jag byggt upp, det har tagit mig ett helt liv att inse, att den enda jag kan lita på, är solen, att den banne mig stiger upp på himlen varje dag, någon annan finns inte att luta sig mot, tro på, lita på fullt ut.

Och


Eftersom jag tyvärr har mina krav precis där.


Att kunna lita fullt ut.

Så funkar inte något annat


Att inte lita alls.


Då har man i alla fall instinkten till hjälp. För överlevnad.

Och det räcker ju.


Tills vidare.


Livet kommer och går och bereder oss i olika banor, jag kan bara hoppas att min plan jag skapade innan jag hoppade fallskärm till jorden ska visa mig något just i denna stund som jag kan greppa om, hålla fast vid, som en öppen dörr där ljus porlar in och värmer mitt ansikte.


Solsken


Utan förmörkande moln


image185

För att jag är värd det?


För att jag också, någon gång i livet skulle få ha någon som sa, "det ordnar sig"


Lika säkert som solens bana, som på bilden här ovan där jag fick vara delaktig i en färgsprakande solnedgång i söndags, lika säker är jag




På att jag nu vet


Vad äkta sorg är.






*











Kommentarer
Postat av: Anonym

Och jag är säker på att jag finns här för dej närhelst du behöver en vän.

2008-03-11 @ 21:17:50
Postat av: Jenny

Massor massor med Stora kramar!

Postat av: heidi

sorgligt.. kram på dig..

2008-03-11 @ 21:59:51
URL: http://heidisen.blogg.se
Postat av: kats

många mil emellan, vi vet vilka vi är men känner varandra inte så väl... men jag hoppas du tar emot min kram ändå.....kram

2008-03-12 @ 07:55:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback