Vem gör du dig till för?
Vem gör du dig till för?
Kan du med sanning säga att du alltid är du eller finns det personer eller tillfällen när du föreställer dig?
Varför i så fall?
Är det för att smälta in eller är det avsaknad av egen personlighet som gör att folk inte vågar vara sig själva?
Anses det i din krets vara socialt begåvat att kunna smälta in överallt= föreställa sig beroende på gruppering?
Anses det i din krets vara "fint" att vara sig själv ända tills någon är det och då plötsligt är det "skrämmande" att personen i fråga vågade stå för sina åsikter?
Hur har ni det med personligheten?
Dessvärre *gapskratt* är jag den jag är...
Jag har funderat mycket över detta fenomen...
Är vi de vi "villl" vara eller strävas det efter att vara någon som omgivningen förväntar sig??
Jag är skittråkig.. Jag är jag..Både morgon , middag och kväll...
Glad påsk!
Jag upplever nog att man måste tona ner sin personlighet om man inte ska skrämma slag på folk.
Jag önskar ibland att jag inte var så rak på sak och alltid säger vad jag menar, jag hatar när"någon" försöker pracka på mig en åsikt.
Under mina ljusare stunder är jag glad för att jag vågar stå upp för mina åsikter och inte känna att jag behöver krusa någon.
Egentligen är jag ganska stolt över att vara en motvalskärring och vågar gå mot strömmen.
Glad påsk på er!
Men en människa är ju inte ensidig. Man har olika sidor av sig själv. Jag uppträder på ett visst sätt på jobbet och på ett annat kanske i stallet, men det innebär ju inte att jag ändrar min pesonlighet? Jag anser att ajg speglar min omgivning (Kan man skriva så tro? :D )
Man har olika sidor som framträder starkare i olika tillfällen, fast å andra sidan anses jag ganska högljudd och virrig överallt :D
Men alltså, jag är alltid jag! Sen att jag kanske framhäver vissa sidor i visst sällskap anser inte jag att jag gör mig till, eller döljer mig för andra.
Vissa människor framhäver helt enkelt vissa egenskaper som är jag. Att göra sig till vinner man inget på, men visst... jag kan erkänna att det händer att jag försöker tona ner mig själv. För jag är väldigt flaxig, gapig och "överallt" på en gång, "Störst, bäst och vackrast", jag gillar att ta plats och att synas och höras, ibland måste jag tona ner mig för att lämna plats åt andra. Men jag är fortfarande Lina, dock i en något mildare version. ;)