JAG

Jag bara gick. planlöst. När jag tittade upp visste jag inte var jag var. Instinktivt gick jag vidare, som om kroppen hade ett mål. Inte jag själv.

När jag tittade upp nästa gång såg jag kyrkan. Min kyrka, Vår kyrka.

Den är så fin, mäktig.

Jag såg att dörren stod öppen och tänkte, tja, varför inte, det är många månader sen jag var här.

Sist jag var här var den finaste dagen i mitt liv. men också en av de mest tragiska.

Jag vann men förlorade.

Hur kan naturen vara så grym?

När jag väl satt mig ner, längst bak i raderna fick jag en psalmbok i händerna samt ett liten skrift.

Kvällens specialtema var Barnvisor och Barnpsalmer.

Hur kunde det vara?

Hur kunde...jag hitta hit...just ikväll?

Jag tittade bort mot damen som var kvällens talare, ett starkt ljus föll över henne och där för en stund kändes livet inte alls så krångligt. Inte alls.

Tyvärr avbröts min stund. Abrupt. Men jag hade fått meddelandet.

Om igen handlade det om liv.

Att leva.

Ibland kan man fråga sig hur bara, när barndomsminnen skäljer över en som en fors av svart sörja. Omsluter mig och kväver mig, inte sakta utan våldsamt.

Ny dag idag.

Regn.

Passar bra.