Gulsparv igen
Mitt framför mina fötter ramlar en gulsparvsbebis ner o landar. poff.
Ok...jag stannar upp, tittar, böjer mig ner o tar upp den.
Frasen " jag ramlade ut ur mitt bo och nu är jag väldigt vilsen" Svishade igenom mitt huvud...
Jag höll den en stund i mina händer, tills den slappnade av och slöt ögonen. Då satte jag den bland blommorna en bit ovanför marken, i en kruka och sa, sitt där och läk en stund, prova sedan dina vingar igen.
Det var först nu, flera timmar senare som jag kom på
Jag talade till mig själv.
*
Den var mäktig!
Det är lustigt egentligen hur djuren finns där för att vägleda och skjutsa oss rätt, bara genom en så enkel gest som att visa sig.
Mina djur vägleder mig dagligen.
Älskade Mitzy har visat sig vara en riktig hejare på att läsa mig, förstå mig och tala om för mig när det är dags att varva ned.
Det är Glory som ger mig sin stora kärlek, sitt kravlösa stöd, sitt unga men ack så kloka öra att lyssna.
Adde, ja... adde sparkar upp mig när jag trillar. Han tillåter mig inte att tappa balansen. Det finns så mycket kärlek i den hästen, och det känns så bra att jag är den som får framhäva honom. Vi är nog en aning missförstådda han och jag.
Och återigen lyckades jag göra denna kommentar min, fast det inte var meningen. (du får mig att vilja öppna mig Carola, det är inte många som har den förmågan)
Många kramar, och som jag sagt innan, jag kan sätta mig på tåget när som helst, det är inget jag bara säger. jag älskar småbebisar och Moa skulle jag gärna sniffa lite på igen!