Livet..Vad är det?

Jag tog upp ett timglas idag, det var isönder och sanden rann ut i min hand.

Jag har alltid sett timglas som en symbol för liv och då jag, eftersom jag är som jag är, alltid ser symboler i allt, blev jag först väldigt kall..vems liv är det NU då som rinner ut?

Då slog det mig, det är våra allas liv såklart. Livet är inte beständigt och om vi inte lär oss att ta tillvara på dagarna som vi bjuds, så rinner livet ifrån oss fortare än lite sand ur ett timglas.

Sen funderade jag vidare, vad består liv av? Vilka är dess komponenter och om man funderar tillräckligt länge, kommer man att upptäcka alla delar då?

Vad händer i så fall, om man upptäcker alla delar och vad är alla delar och var hittar jag dom?

Jag tänker som så, att varje dag bjuder nya delar för oss att ta hand om, varje dag bjuder oss möjligheter att höja (Eller sänka för all del) vår livskvalitet för att på så vis, bit för bit jobba med och mot den punkt som vi strävar emot..som är..vadå? Ja ibland funderar jag även på det.

Även om jag tycker att jag har dess mest förtjusande svar ibland och även om jag står där o pekar o lär ut ibland, om livet och dess väg, så är det jag som finner mig själv som den mest vilsna på den där vägen som kallas liv, allt som oftast.

Handlar det om krav?

Hur svårt kan det vara att stanna kvar på en snitslad bana liksom?



Men tydligen är det svårt och tydligen finns det höga kanter som gör att när man farit vilse ska det vara så förbenat svårt att kravla sig upp iogen och på vägen med sig ska man ha en massa blåmärken och sår som ska läka tills nästa gång man faller av..i livets..toppar och dalar...



Vilka är då komponenterna?

Ja såklart är de olika för alla, vilken väg vi gått, vilka delar vi tagit med oss, försakat, glömt bort, ignorerat, samlat på oss...
De alla delarna är de som gör oss unika, och nej, jag talar ej saker nu, jag talar kvalitet.

Kvalitet som i renhet. Utan brus.

Kärlek. som den är i sin renaste form. Gemenskap. Värme. Kvalitet som i nyttjande av sina förmågor, att göra sådant man är bra på.

Men det kan vara en sorg i sig. Och på tal om sorg, det är en kvalitet att kunna sörja men vem vill kunna det egentligen för det betyder att man haft någon eller något att sörja över men vem ger oss då rätten till det eftersom att sörja betyder att man vill hålla fast något....

Så..ibland känns det ganska ensamt..högt upp där man själv tar sig..är det väldigt ensamt.



Men om man inte tog sig dit ibland, för att få en översikt, för att skåda allt från en annan synvinkel, för att testa sina gränser i sina kvaliteter, förmågor, göranden, kännanden, hur skulle man annars få reda på hur långt livet går åt sidorna? Rakt fram vet vi, och att det tar stopp vet vi, men om man inte kollar sig omkring så vet vi inte vidden av livet och det är kanske fel i mångas ögon, men att bredda sin livskvalitet kan vara avgöranden och avgörandet när det kommer till att plocka godbitarna ur just..livet.

Att plocka de fina små välslipade bitarna som passar i mitt pussel just här och nu. Många missar tyvärr detta, Vi alla missar dessa ibland, då samhällets struktur endast puttar oss fram, fram fram i blint raseri framåt för att lyckas..



Lyckas med vadå?

Vi kanske står där ensamma till slut ändå och var det vad vi ville?

Nej, att bredda livets väg är väl istället en möjlighet till fler intryck, rikedom samt mer sand i timglaset?
Och då talar jag inte om rikedom som i pengar eller guld..som man kan roffa åt sig på vägen när man springer..
Nej jag talar om rikedom som man får när man stannar upp och belyser vad man har och man verkligen SER vad man har och gör DET, just det, mer värdefullt.

Vi behöver inte MER.

Vi behöver, JAG behöver bara förstå vad vi har. Lycka i livet är inte mer. Lycka i livet och rikedom, och KVALITET är att veta vad jag har.

Och när jag ser in i Ediths ögon..



Ser jag att det finns där, vi har alla med oss kunskapen om livet från början..tyvärr får vi ingen manual med oss i att hantera det, mer än våra föräldrars tafatta försök att peka på vägen i rätt riktining...som om dom klararde det bra då?

Som om VI som föräldrar klarar av att peka i en bra riktining?

Nej, vi får alla gå igenom det, hårt och mjukt, bomull och taggtråd..



För att lära oss vad vi föredrar, öven om jag ibland undrar varför jag faller tillbaka till att gilla taggtråd och väljer fel dörrar så vet jag, att bit för bit..går jag tillbaka in, vet att jag befinner mig i nästa steg mot mittdelen och i det även bredden, i en kombination som ska synkroniseras med mina steg



Som i sin tur ska synkroniseras med de stegen som de tar som jag omger mig med, det betyder, att vi får lära oss att denna virrvarra av koordination, som ibland är mest en enda röra och trassel av känslor och situationer som ej känns kompatibla..



Faktiskt är upp till var och en att hantera, att belysa, att ta till sig av, att välja bort om man så vill..för alla komponenter i livet är till för att lära sig av, när vi lärt oss om dem så vecklas knuten av frågetecken ut, vi får ett flyt igen och förståelsen för saken i sig ger oss skjuts framåt in på den rätta vägen igen.

Dit vi alla vill komma och vara.

Frågan är

Varför befinner vi oss inte där allihop?

I oändlighetens varande..där allt bara är..



Lugn. Harmoni. Tillförsikt.



Ja vad vet jag.







*




Kommentarer
Postat av: Michi

So much truth in that... ;-)

2009-04-11 @ 12:38:04
Postat av: Christerdotter

Ett av de bästa inlägg jag läst/sett någonsin. Kloka ord och väldigt djupt.

Postat av: Therese

vad underbart det sista kortet är! (ja de andra också)

2009-04-13 @ 15:02:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback