JAG

Folk spelar många olika roller, mer eller mindre bra. Något jag är trött på är människor i offer-roller, dessa har kommit att spegla hela mitt liv, min uppväxt mitt varande.

Jag kan bli olyckligt och arg på mig själv när jag upptäcker att jag sakterliga kasar neråt till den mörka hålan där det är så skönt att ligga och tycka synd om mig själv, men alltså, skärpning!

Värst är människorna som skyller på alla andra och allt annat. Dessa som puttar ut focus från sitt eget center hela tiden, om igen, "men det var inte jag" "men det är han som säger så" GAH!

Jag har svårt, att idag efter att ha valt bort sådant, att kommunicera med dessa offer, något jag borde bli bättre på kanske, men sen undrar jag ju, i mitt arbete flödar det över av dessa, är inte det nog? Där är jag ju i rollen som Coach betald för att vägleda och stötta, hjälpa och visa, och det funkar! jag älskar ju mitt jobb! Men privat..............nej jag orkar bara inte!

Det kommer liksom en brännande känsla av vanmakt och ilska när jag bara närmar mig en situation där någon bara antyder...."det är inte jag" "Ja men jag har det ju si eller så"

När ska folk börja ta ansvar för sina liv? sitt görande? varande? älskande? njutande?

När ska folk ta tillbaka sin FOKUS på sitt eget JAG och börja där?

Ja idag är jag irriterad. men det går över det med. Jag kan skriva lite om kärlek sen igen. *s*

Nu är det DAX!!! Trollfuxa håller på att FÖLA och jag sitter HÄR!!

*Gråta*

Vad blir det ??? Vad tror ni????????

Vad är kärlek? Ja jag vet. det är djupt som livet självt och alla liv tillsammans men VAD ÄR DET?

Denna fråga avhandlas friskt i alla fall på CBT utbildningen, för där handlar det ju om att finna sin sanna identitet.

Jag har min teori och den står jag fast vid, jag är förvisso bara van vid att nyttja Engelska ord vid min beskrivning men det torde ju funka på mitt eget språk också.

Kärlek är när du inte behöver, om du behöver älskar du inte, älskar du känner du inte behov, då kan du släppa fritt, låta gå, kan du inte det är det ett behov och behov har aldrig med kärlek att göra.

Jag ställer frågan, Älskar du din partner? Ja svarar de flesta. Behöver du din partner? Ja svarar de flesta.
Kan du klara dig utan din partner? Nej svarar de flesta. Kan du låta din partner flyga fritt? Gör som hän vill? Nej svarar de flesta. Måste du SE din partner varje dag? Ja svarar de flesta.

Då påstår jag, DET är inte att älska någon, att Älska någon har inget med behov att göra.

Passion, begär, behov har med SEX att göra, tillfredställelse överlag, att någon kan komplettera dig och fylla dig med njutning, KÄRLEK är att älska någon för det den är, älska häns kvaliteter, brister, ALLT utan att för den delen överhuvudtaget lägga några aspekter i det!

Ger du för att få ger du inte av kärlek. Det är bara som du tror. Får du utan att någon begär något tillbaks, förväntar sig något tillbaka, då har du fått av kärlek, av respekt.

Gör du något för en medmänniska och du förväntar dig att denna människa ska minnas det för att senare, någon gång i livet, när som helst minnas detta och då återgälda tjänsten har du INTE gjort det av kärlek.

Föräldrar som säger "Men jag satte dig ju till världen" sätter SKULD på sina barn, "Städa ditt rum, jag lagar ju din mat" SKIT SAMMA om ungen har ett stökit rum, sluta begära så mycket av din omgivning!

EMPATI är i Dimensionen som omfattar högsta essensen av kärlek, Passion och begär den lägsta. Kärleken mellan mor och barn är absolut den renaste kärleken som står att finna, men även gamla band från liv tillbaka kan skapa djupa känslor och tom. Kärlek.

Jag ÄLSKAR DIG jag släpper dig fri, jag behöver dig ej men ÄLSKAR att vara dig nära och min LÄNGTAN må vara jordisk och BEHOVET kan vara grunden för längtan men ÄLSKAR dig det gör jag för att du är du och för att det är så.

Fråga dig! Älskar du din partner? Eller är det så att du BEHÖVER din partner av någon anledning?

Kanske en väldigt djup Söndagsfundering, men för mig, intressant och VIKTIG i det här dryga samhället vi lever i som för det mesta bara består av vad FOLK VILL HA . NU.

Här sitter jag. Mil från vänner,, mil från familj, mil från mina djur och mil från så mkt och många som betyder så mycket för mig.

Solen går upp över kullarna här, 1 timme väster om Wien är det fortfarande bara kullar ;-)

Idag har jag ett möte med mina lärare samt en av mina lärarassistenter. Det blir en speciell dag. Vi ska till Wien och ha en introduktion till en ny utbildning och teamcoaching samt äta gott och bara strosa runt i det vackra vädret i Världens finaste stad.

Wien ruvar på otroligt mycket historia, här kan man hämta vilken information man vill från svunna tider och har man som jag ett öppet sinne för att se det lilla extra kan man få reda på än lite mer.

Lärarna ska idag få känna på hur det känns, jag ska leda dem mot att känna av platser, vad som hänt, positivt negativt och olika dimensionella energier ska dom få prova på att se, höra, känna vara i.

Jag njuter. Livet är mjukt, rosa, rofyllt och tryggt. För en liten liten stund njuter jag, av att bara vara. Jag vet att Illusionen är som störst när man släpper taget så här men just nu i denna stund, njuter jag.

Jag fick höra en älskad röst igår, visst, jag kan återuppleva rösten hur enkelt som helst i mitt inre men att verkligen få höra den gör mig varm och glad, det betyder att det är lättare att stå ut och lättare att få stunder som denna, i ett enkelt varande trots många mil hemifrån.

Jag kände att du försvann en bit i natt, vet inte vad som skedde men jag vaknade av en tomhet som det var längesen jag kände, den bra, lugna känslan är inte helt tillbaka..varför försvann du så en stund?

Jag vet att jag tänker för mycket, men så är det och annars vore det ju inte jag.

Från och med igår startade en otroligt viktigt process. Jag har tagit mig an 2 special privatelever. De kommer att bli undervisade tillsammans och var för sig tills de kan ta över mina behandlingar ute I Europa. Underbart, äntligen är den bollen i rullning.

De får börja med att studera allt från grunden, anatomi, dimensioner, energier, allt. Ett spännande projekt!

Jag har min målsättning, min dröm, att vid 40 års ålder, vilket är om tre år, så blir det inte mer flaxande såhär, då har jag mina skolor som jag i stillsamhet undervisar på, kanske tar jag någon extra special behandling i undervisande syfte, that´s it. Behöver jag säga att jag längtar :-D

I går kväll hade vi en mycket trevlig sammankomst, gamla vänner, nya vänner och många underbara skratt, det är så befriande att kunna skratta åt ingenting, med varandra, bara sådär spontant, och den omkretsen jag befinner mig i härnere, bland mina lärare, organisatörer, kontaktpersoner och vänner, det är helt otroligt, vilken dynamik! Vilken känsla! Så mycket Kärlek!

Jag saknar dig. det var en stor miss i protokollet att vi inte kom iväg, att jag blev sjuk, vad menas med det, varför skedde det som det skedde, varför skulle jag inte träffa dig denna gången? Den kontakten vi har är så unik, så varm, så fin, det betyder så mycket för mig att möta dig, krama dig och ha våra långa pratstunder, långa, långa diskussioner om livet, du fyller alltid på med ny näring, nya skratt, ny kärlek till livet, till hästarna, till Universum. Du är en så fin vän och jag AVSKYR att denna dagen som jag sett fram emot så länge inte blev av. Jag menar, hur många chanser per år får vi att träffas.

Så, vad var meningen med det? Varför? Skulle det kännas annorlunda nu? skulle det inte vara som vanligt? Hur starkt är bandet som gör att jag känner dig så nära ibland, och som gör att du ringer mig och skrattar lite åt livet i allmänhet bara för att jag tänkt ditt namn precis.

Du är en otroligt speciell person och jag är glad över att få vara en del av ditt liv, men jag saknar dig väldigt mycket och det känns som ett stort hål och en miss att det inte blev av denna resan. Jag tror ingen, ingen kan förstå bandet vi har, och det är kanske lika bra det.

Jag hade en Coaching igår, den berörde mig djupt. Djupt. Att jobba med barn som ingen kan få kontakt med och att lyckas FÅ kontakt..det är ett livets under. Han log mot mig, höll min hand och kindernas vanliga grå färg byttes mot en rosig glansig nyans. Det är livet, kärlek och förståelse för individens unika kvalitet. Fantastiskt. Hur kan man tycka att ett barn är onormalt? När ska människor förstå att barnet är UNIKT ,med speciella KVALITETER! INTE onormalt. Bara UNIKT och speciellt.

Människor är så ELAKA! Hur lätt är det inte att stänga in och tysta en liten själ bara för att han inte passar in i de "Normalas" ramar. Gör mig illamående.

Nu är det dax för frukost, Lägenheten är full av folk och hundar, lite föreberedelser sådär på morgonkvisten, lite undervisning i förbifarten och lite skratt, lite organisering och lite coaching. Full rulle alltså som vanligt.

Jag återkommer med en spännande beskrivning samt bilder från dagens Tripp till Wien.

Men. Du är fortfarande inte här. Var tog du vägen?  :/

Kroppens spegel är själen

Själens spegel är Sinnet

Sinnets spegel är Universum

Jag är som du, en del av alltet.

Det betyder

att vi alltid

är och kommer att vara

sammanlänkade..

Och det......

Ger mig frid.

Det betyder också

Att jag känt dig länge

Känt av dig länge

Känt på mig länge

Att du fanns där

Någonstans...jag visste att det var så.

När mötet skedde hade jag en aning

Men kontakten som skapades kunde jag inte drömma om.

Hur skulle jag kunna liksom

När jag aldrig vetat

Hur det kan kännas

Hur det kan vara

Hur mitt inre kan prata

Visa

Sända

Ta emot.

En del av Universum

Det är jag det

Men också du

Det bildar ett Vi

Som redan fanns

Långt innan....

Existensen var alltså ett faktum

Redan då. Eller då.

Min längtan ledde mig tillbaka till samma punkt

och där. Där var du!

Tillit var läxan jag ville lära

Tillit till livet var det som kom

Jag leddes om än krokigt så rakt ändå

Och dit jag kom, det var Hem.

En klar och tydlig bild av mig som barn kom idag. En ny, som jag aldrig känt av eller sett. Jag har ju tidiga minnen och denna är från ca: 3 års åldern, men den växlar snabbt, och jag ser mig själv som en knappt ettåring. Känslan jag får är separationsångest, en djävulsk smärta slår mig till att sitta ner, knappt få luft.

Så det är så det ligger till.

Nu vet jag varför.

Jag avskyr avsked. stänger in mig totalt och försvinner ut genom bakdörren.

Och ännu värre, skapar man inga relationer så slipper man avsked.

Den insikten kom....lite sent.

Vad är ett normalt liv? Finns det verkligen någon som lever ett sådant? Hur ska jag kunna skapa ett sådant när jag inte vet vad det är? Instinkten säger  "följ flödet" men om jag inte ens hittar dörren dit      :(

En tidig morgon, ståendes med kaffekoppen i ena handen och andra handen om mig, som i en kramande gest eller en position för att slippa falla omkull, vilade mina ögon på scenen som utspelade sig utanför. Bara en bit ifrån fönstret vilade Hjortarna med sina barn, de kritvita hjortarna som bor i skogen runt denna gård, är inte bara vackra, de är från annat håll sända, det är min övertygelse.

Jag satte ner min kaffekopp och gick ut. Närmade mig djuren med långsamma steg under tystnad, iakttog mammornas sätt att reagera på min närvaro, anade deras vibrerande små näsborrar, uppspärrade ögon och kände en enorm kontakt i samma sekund som de beslöt sig för att acceptera min närvaro och fortsätta med sitt betande. Jag lät mig omhuldas av det starka band jag kunde känna, mellan moder och barn, natur och djur, i just detta här och nu förstod jag, man kan inte förlora något, för vi har aldrig ägt det.

Stärkt av min insikt bestämde jag mig för att sätta mig ner och börja skriva igen, det var längesen nu, sista boken skrevs dessutom under mindre lyckade omständigheter så nu var det dags, att låta allt komma ut, från början till nu, om känslor och om mitt liv.

Har det varit så. Aldrig. Hur kan det vara. Hur kan det ske.

Något var sig inte likt. Jag vaknade och sträckte på mig. Min kropps vanliga ljud och synbara skavanker var som bortblåsta. Jag provade igen. Jag visste inte vad jag skulle tro. Smärtan? Var fanns min vän? Sen kom rädslan och träffade mig så djupt in i magen, så djupt ner i själen. Den svartaste rädsla du ej kan förstå utan att ha upplevt den. Smärtan var borta. Var jag död? Hade jag äntligen fått somna in och omslutits av mjuk och underbar energi? Var är jag? Jag minns det så kristallklart. Som om det var i morse. Och än så länge var det i morse. För smärtan var borta och den är borta. Illusionen jag bar, identiteten jag hade. Det var inte jag, men jag behövde den. Smärtan min vän, du skapade mig. Men ack så tomt det är utan dig.

Jag provade min kropp och kan väl än idag säga att jag fattade det inte riktigt och banne mig om jag tror att jag någonsin kan komma att förstå. Men jag lärde mig om illusioner och vetskapen om hur vi skapar våra egna liv och förutsättningar. Jag lärde mig att jag och endast jag styr över mig. Bara jag har kontroll över min kropp. Bara jag. Ingen annan har tillträde så länge jag inte ber om det.

Detta skapade förvisso en förvirring för vem skulle jag nu skylla på? Om jag vet att jag skapar mina egna problem så vet jag ju med automatik att jag kan avlägsna dem också.

Ville jag detta? Ville jag vara utan illusionen problem?

Kan man ens vara det? Skulle jag stå ut med att inte ha mina svarta djupa hål att sjunka ner i?

Kan man såhär i efterhand beskriva smärta?

Som ett genetiskt experiment i en trädgård full av blommor varav ogräset är det som slår rot i dig, genom dig och med kraft tränger igenom alla dina delar som är du. För varje gång någon drar upp ditt ogräs skriker du av ihållande skuldtyngd förtvivlad smärta som brinner och river isönder din kropp och genomsyrar ditt medvetande så att du till slut inte vet annat, inte minns hur det är utan. Men man vänjer sig. Det är nu man tror att smärtan blir mindre men sanningen är att den är bara mer ihållande och krävande och dödande, den dödar din sinnesnärvaro och den trubbar av dig så du känner mindre och mindre. Till slut är du så van vid den att du saknar den som en kär vän. Det är då kärleken uppstår. När responsen infinner sig.

”Hur mår du idag?”

Den värsta av alla frågor. Tänk om jag svarar ”Bra!” Då slutar de ju bry sig om mig!

Hur ersätter man kärleken till smärtan och hopplösheten, obefintligheten? Hur älskar man sig själv? Varför kunde inte någon berättat det för mig? Min sorg är så tung och skärande, varför? Frågorna är bara ett ensamt kackel som ekar år efter år, alltid om samma sak, varför kunde inget berättat för mig?

Jag befinner mig alltid mitt i en lägenhet när det börjar. Lägenheten ändrar sig efter hand likaså möblemanget som finns. Storleken på lägenheten kan variera mellan slott och koja, möblerna varierar från pinnstolar till slottsmöbler, ibland är det 26 rum, ibland är det tre lägenheter i en och ibland är det ett stort hus. Ibland ser jag till och med huset utifrån.

Är detta jag? Är det min inre bild av mig själv? Är det kvinnan jag bor i som är så fullständigt maktlös i sitt komplicerade liv att hon väljer att möblera om vartefter dagarna går för att anpassa sig i mängden? Är det situationer som dröjer kvar i mitt undermedvetna som vill visa på saker och ting att allt är föränderligt? Att jag är den som bestämmer och vill jag bo med min själ i ett slott så gör jag det, då är jag vacker oavsett vad någon tycker eller tänker om mig. Kanske, om jag tittar ut genom ett fönster så hittar jag en trädgård full av väldoftande blommor?

Eller ska jag nöja mig med en bakgårds skitiga damm och en olustig lyas tragiska arkitektur då jag väljer hur jag ska må? Då måendet visar sig i fysiken kan man ju undra. Och om jag då väljer slottet med trädgården vad ger det mig för rätt att skina och glänsa när jag inte räcker till för mina barn? Mina medmänniskor och mina djur? Har jag rätten att känna mig och att vara vacker? Har jag rätten att vara älskad, fri och obunden från ångestens smetiga kval som stryper mig och binder mig.

Har jag rätten alls?

Jag mötte dig och i det mötet mötte jag också en person som jag sökt efter under många liv. Jag mötte mig.

Vad man tror sig veta mycket, vad man än tror sig vara, kan jag bara säga idag, jag visste ingenting, jag var så fattig i mitt vetande, jag var så utsvulten på allt livsuppehållande som plötsligt kom till mig, det var ett under att jag stod upp, levde, fanns.

Att finna sitt jag

Visst låter det bra, visst kan vi läsa det överallt och jag undrar om vi någonsin kan det, finna oss själva alltså, att se oss själva i ögonen och ärligen säga, jag gillar allt det jag ser, jag är upplyst och mitt inre medvetande är uppfyllt av all den kunskap och vetskap som är jag.

Min kärna är den del som rymmer all den kunskap som jag bär på, min kärna är dock en mycket liten del av min själskärna som jag tillhör. Min kärna är mitt bibliotek, där allt som finns handlar om mig, mina liv och mitt jag. Kunskapen jag bär är total. Jag behöver bara hitta dörren som leder till mitt inre rum, öppna den och ta emot.

Själen är allt som finns runtomkring, likt en cell som bär sin cellkärna i säkert förvar i centrum, väl förvarad och skyddad för yttre omständigheter.

Vår fysiska kropp är vårt skal, skalet som skyddar själen som bär kärnan. Body Mind and Soul. Dessa tre hör alltid ihop, dock behöver den fysiska kroppen inte alltid vara med, det är bara vårt ansikte utåt, vår fasad. Denna fasad skapar vi utefter vilka önskemål vi har, likt en identitet som ett visitkort, detta är jag, vem är du?

Då vi har balans i själen skapas harmoni i vårt fysiska yttre, då vi har en öppen dörr till vår kärna behöver vi inte fråga utåt, vem är jag? Vilken väg behöver jag gå?

Dörren till kärnan är ibland långt borta och för vissa är det ett ouppfyllt mål att finna den, i liv efter liv.

Jag gläntade på dörren, jag fann mig själv stående där på perrongen i Hamburg, på väg mot mitt då största uppdrag, att undervisa. Det var då det skedde, jag fick kunskap till mig, kunskap jag alltid burit, alltid kommer att bära, genomsyrade mig inifrån och flödade över till bredden av mitt liv, jag behövde inte kämpa för kunskapen längre, den fanns att nå, direkt, i samma sekund som jag tittade inåt, läste av årtusenden av nerskriven kunskap och vetskap, utan ansträngning, bara för mig att hämta.

Det var då det blev lätt. I alla fall på det planet.

Sen mötte jag dig. Flera år senare. Det var då det hände. Igen.

Och tiden bara fladdrar som en fjärils flykt ur stormen, vad har jag för rätt att leva, varför blev det så, till för ingen men för någon, ser ni mig hallå? Ska jag finna vägen ur detta vacuums rus, ska jag hitta vägen, som för mig hem igen? Ska jag någonsin förstå hur det blev så eller bara lita blint, att allt vill ställas om igen på plats och rätt på sätt, som jag då kunna finna, vara så som jag, vill leva livet stilla och göra inget fel, jag önskar bara värme, trohet och ett ljus, att lysa upp det mörka häruti mitt hus.

När lögner var det visa och sanningen försvann, när livet sa så är det men bakvänt kom besvären som jag lydde blint, hur blev det då på så vis att ingen kunde tro, att fula sjuka liten grå ändå någon dag, skulle kunna ensam stå och visa upp behag. Hur kunde det sig komma att ingen ville ha, ingen om sig brydde och alla som var där, hellre varit utan för enkelhetens skull, jag var ju bara barnet som trodde alla väl, hur konstigt det må låta, jag är en simpel själ.

Och jorden bara snurrar så tillbaka kommer vi, varv på varv det viner av samvetskvalens ångest och ingen kan ju säga så att det var det och då, så ge mig bara livet, ge mig bara det, det lilla som jag kom för, det enda jag vill ha, ett litet ett ,ett något ,att hänga fast mig vid, som jag kan kalla livet och känna att förstå, jag önskar det så hjärtligt så skärande fullt ut, ge mig bara chansen, vemodet finns själv, att jämföra nyansen blir upplevelsen så säll.

Finge jag dig röra i just nu detta då, så skulle jag förlora mitt endaste jag har, det raka och det starka, det enda sanna här, det stolta och det visa som jag på mig bär, och om du mig på silverfat, bjöd på allt du har, så fanns det inte chansen till, att något av det ta, det enda som jag önskar är livet i sig själv, mitt sinne som det är intakt och huden din som bar, då vore jag för nuets stund den helaste jag vet, den gladaste i livets bonad och utan rikets gränser, det rike som så hårt mig håller, det vacuum som jag bär, om jag släppte taget nu, förlorade mig för stunden, det skulle vara värt allt det det vore ju för du.