V. 25
Jao...
Halvmånen växer, det var så att jag beskrev hur man faktiskt i framtiden kan ta ut barnet, stoppa det i en glasburk och sätta på en slang för att trycka in näring...jag är SÄKER på att man kan göra så om hundra år...så att man snabbt o lätt får tillbaka sin figur, sin hud, sitt hår och sina...nja..kanske inte former, snarare avsaknad av, men ändå..
Pust alltså...
Det finns inte plats!
När h*n vänder sig så sticker det antingen ut en rumpa eller en hand, ett huvud eller en fot, ja och inte vilka fötter som het, jag svär på att det ramlar ut en med strl 39 !!!
Och detta jävla kliande, graviditetsklådan är värre än någonsin, jag använder tubvis med ringblomscreme, tack gode GUD för den som uppfann det! Problemet är bara att allt blir GULT!
Så nu ser man dessutom ut som en halvkines!!!!
Det är mkt kropp...att hålla reda på, när man svänger så svänger jag först sen kommer min gravida kropp och alltid är det något i vägen, en stol, ett bord, en vägg...
Pust
Jag kan inte säga att jag mår särskilt dåligt, tvärtom, jag får nog tom. uppmärksamhet värt min vikt, och det säger ju inte lite, men ganska trött är jag på det redan, och då har ju inte ens sommaren kommit!!!
Att raka benen är en hel vetenskaplig historia, jag når ju för fan inte ens ner till fötterna! Hur gör man då?
Snyft...
Och bara tanken på att denna kropp ska iklädas en bikini så småningom ger mig inte bara frossa utan får mig hejdlöst att bryta ut i skratt, tänk er mig hoppa i en pool haha...tur att man inte badar.
Nej, nu får det snart vara fullmåne och dags, dags för en liten plutt att kisa mot första ljuset...
Jag längtar!
Och det där med att stoppa bebis i burk..det var alltså framtiden...dock inget skämt.
*smile*
Söndag
Väldigt sakta
Men snart är det så
Att du ju är här.
I morgon är det 2.
Mätt är jag.
Så det räcker och blir över.
God mat i kväll igen!
För övrigt startade vi Sveriges första CBM idag..och wow..den var det krut i.
Häftigt!
Tack alla som medverkar till att göra mitt liv?så..
Spännande och Innehållsrikt.
I morgon är
en Helt
Annan Dag.
*
Lördag
Blandat i huvudet som går runt.
Samt ännu fler känslor om att det är dax...
Dax att börja göra små inköp...och vissa större.
Har hittat en fin barnvagn som vi båda gillar, hoppas den är kvar!
Kläder kommer i ett paket, det ska bara kompletetteras med lite personliga detaljer när bebis väl bestämmer sig för att visa om det är en han eller hon.
*
Idag är dagen lång och kraften kort. Kommer solen fram blir det lättare.
*
Fredag
Hur många timmar kan man sova?
Tydligen hur många som helst om man behöver det...
Men nog känns det konstigt att bruka horisontalläget upp till 11 - 12 timmar!
Jag kan inte säga att jag känner mig utvilad, men nog har jag sovit så det räcker...
Saknaden är stor men att få höra rösterna hemifrån och även från andra håll gör att det dämpas. Barnens röster är extra tröstsamma denna resan, kanske är jag mer känslig, kanske är de mer känsliga.
Jag funderar mycket på hur det egentligen känns för dom att få ett syskon, 10 och 17 år gamla, helt olika upplevelser ju.
Och så vi...snart medelålders ;-) som trodde att vi skulle börja leva livet nu, med resor och annat som förgyller livet...tänk vad ens värderingar kan omkullkastas på några få andetag.
Vårt liv kommer ju att förgyllas så mycket det bara går! Men inte på det sätt vi trodde oss ha koll på.
Jag skrattar lite åt tanken..på våra diskussioner om att det där med barn alltså...vi har ju verkligen gjort vårt....
Men se det hade vi inte, än en gång ska vi gå igenom allt det där vad det innebär....
Att vara en stolt mamma och pappa som ser sitt barn gå från den ena punkten till den andra...tänk vad spännande att få uppleva det en gång till, i vuxen mogen ålder med helt andra förutsättningar!
Idag är 5 dagen på CBE. Jag har en starkt arbetande grupp som är målmedvetna och flitiga, det är verkligen otroligt skönt att jobba med en så stark och sammansluten grupp! Allt flyter så lätt och det bara händer så otroliga resultat!
Nu är det dusch och frukost som gäller, kanske lite bilder vid Storsjöns kant, det hade gjort gott i en ensam själ J
Saknaden är stor...men nedräkningen konstant.
*
IDAG
Mjölk
Blåbärssylt
Honung
Kaffe
Juice
2 sorters melon
Grape
2 rågsmörgåsar
Keso + ägg
Och nu?
Horisontalläge!!!!!!
Det är is på storsjön..känns konstigt?.då jag sitter på en stol i solen och blickar ner på sjön.
Kallt är det ju egentligen?.men i solen viskar vinden om vår och ger löfte om en kommande sommar.
Idag är det 4:e dagen på CBE. Härlig grupp, lättsamt, enkelt och intensivt som bara den.
Jag sover gott, vaknar tidigt och försöker vänja mig vid att ha gått upp-ännu mer.
*
Dax
Jag vill köpa den första lilla tröjan...klädesplagget, strumporna, what ever...bara för att..befästa att nu sker det!
Jag har inte känt det så alls innan..men nu är det ju så...det är snart dax :-)
Solen skiner så mkt den bara kan och det är underbart att jobba, med en grupp som bara slukar allt förbehållslöst.
Lyx!
7 dagarkvar till en varm famn och allt bara flyter.
Skönt.
Ja vilken resa...
Sovit gott har jag, lite oroligt i natt men i förrgår när jag damp i säng halv ett kom John Blund genast och drog ner rullgardinen.
Igår efter kursen (Som var helt underbart givande) så satt jag bara och slösurfade lite...tidig kväll, inga kvällsplaner, bara jag, min dator och en kamera som borde användas.
Hungern tog ut sin rätt och hotellet fick påhälsning av en udda, gnällig, petig vegetarian.
Tallriken som serverades var 100 gnger över förväntan och jag åt bokstavligen nästan ihjäl mig.
Njutningen varade dock lite länge så när klockan närmade sig 20.00 hade solen tyvärr redan ramlat neråt lite för långt för att det skulle bli några bilder...dock en skön kvällspromenad med Frösön i sikte.
Tillbaka på rummet kände jag tröttheten, den riktiga äkta förlamade tröttheten som bara griper tag i en och gör så knäna viker sig.
Det är då det är så skönt att kunna ringa och gnälla hos någon. Och det gjorde jag. två gånger till och med. Sen dröjde det inte länge innan sömnen infann sig och ett par olika drömmar tog plats ch utspelade sig i ett virrvarr i mitt lilla huvud.
Vaknade sent gjorde jag...exakt när jag tog luren för att kolla klockan kom ett godmorgonsms.....bra timing kan man säga.
Idag är det lugnet själv...jag har precis käkat frukost och väntar nu på Chefen som ska guida oss till dagens Lunch..bestående av eko-mat på det godaste vis!
Ja det handlar mkt om mat...
Precis som det ska :-)
*
Dagens tips
Hur dumt är det?
Att hoppa på fel tåg när man är LÅNGT hemifrån?
Måste dock säga att det är första gången i mitt liv som det händer...
Men...
Snurrig???
Jag??
Försökte sjasa bort en man från sin plats men han tittade bara med sina stora ögon och när tågvärdinnan kom berättade hon vänligt men bestämt att jag var på väldigt fel tåg
Så nu sitter jag här....på väg åt fel håll och tåget stannar inte förrän om 1½ timme och då ska de försöka se till att jag kan byta mig till ett tåg på rätt håll
Bara jag som lyckas med sånt?
Fredag kväll o allt..
Tänk om jag ändå kunde ta mig en bläcka.....
*Suckar åt mig själv*
Tåg Tåg Tåg och lite Buss
Nattåget från Malmö...spännande upplevelse...
Inget kaffe, ingen frukost...
väntan
3 timmars sömn typ
dock varmt gott o skönt
dusch inte att tänka på....
inte klara alls när tåget anlände till stationen...
Sen hitta nästa tåg
sen invänta frukost o KAFFE
Ungefär här började mina horn växa ut
Äntligen på nästa tåg
Raska steg mot Bistron
"Först om en halvtimme serverar vi"
Vilket resulterade i att jag hade kaffe med mig tillbaka - Såklart.
För att återkomma och hämta frukost en halvtimme senare...
Lugt, skönt. Avslappnat.
Frukostorgie utan dess like...bullar, juice, pannkakor, och KAFFE då så klart. igen.
Så går tiden ganska snart...
och om inte en alltför lång stund.
Får jag ÄNTLIGEN krama min Bror.
*
Att vakna skönt
Jag är trött efter Kalmar, men nöjd och glad, så många hästar som inte behövde behandling, det betyder framsteg och gott samarbete med hästägarna!!
Lektionerna fortsätter glädja oss alla, gud så kul det är!
Snart ska bilderna till boken tas, det enda som bekymrar mig just nu är + 15 kilo som OCKSÅ på något sätt ju...kommer att finnas med på varje bild *ehrm*
jaja..
Onsdag.
Packa.
Mocka.
Mysa.
*
Katt, Kaffe och kel.
Långt nersjunken i skinnsoffan med kaffe i ena handen och en kelig kattsjäl i andra samt datorn i mitten, med flera timmar på mig att vakna och bara lugn...
Då är livet ganska ok.
Dagarna har varit ok, mer än ok, Kalmar och Öland är så vackert på våren, när vintern knappt lossat sitt grepp men våren kommer och säger, undan! Här kommer jag!
I dagarna ska jag göra en lång resa, inte bara Geografiskt. Även socialt och mentalt.
Jag har dyrbar last med mig på resan, någon mycket värdefull, några får jag säga till och med, och det är bara den ena jag tar med tillbaka.
Det blir bra, allt blir bra, det gäller bara att vänta tills allt faller på plats, allt måste få ha sin tid, som kugghjul som ska vänja sig, oljas och passas in i varandra, tiden har sin gång men det är inte alltid smidigt för det.
Att vänja sig.
Just i detta nu har jag vant mig, en liten bit till.
*
Öland
Ena stunden i solen, kaffe och kladdkaka, mys.
Andra sekunden springandes (Nåja) mellan bil och stall i hällregn.
I morgon åker jag hem till värmen och myser.
Saknar!
Snart bär det av på äventyr med och till syskon.
*
Djur kan visst
Vad tror ni?
Är det fake eller helt jävla suveränt?
http://nanok.com/ele/
Skön Lördag
Ett dagsverk i stallet, pussat på hästarna, sol och stilla vindar, Improviserad god lunch, lugn, lunchsömn på soffan, Vaknade till kaffe och bakelse, lugn eftermiddag kvar i soffan, samtal och lugn.
Dagen präglas av LUGN och harmoni.
Kvällen blir god middag och fortsatt lugn, packa lite, gå med Texas, se en bra film, somna gott och tryggt.
Ord är bra, när dom kommer i rätt ordning.
*
Glad kväll
*Bänkad*
Idag
Tänder jag ett ljus för en fyrbent liten buse, som nu spriner i himlens största hundgård och mår bra igen.
Många tårar har gått åt idag.
Sådana beslut är aldrig lätt.
det känns inte heller rättvist att ta beslut som sådana, helst inte till en liten unghund som knappt vet något om livet.
Vi får se det så att tack gode gud att han hamnade här och inte där han kunde ha hamnat, på gatan hos någon tuffing.
Vila i Frid Fenix. Vi tänker många tankar om dig.
Stor blöt puss på nosen.
Matte saknar ihjäl sig.
Bästisar.
Hur får man en lycklig bebis?
Tänk att jag, i så många år negligerat frågeställningen då det varit fullkomligt irrelevenat det senaste årtiondet.
Man känner sig otillräcklig å det grövsta och som misslyckad förälder redan innan bebisen tittar ut, det är ju ingen bra start.
Hur skapar man ett tryggt och harmoniskt hem, liv, tillstånd?
Tja.. vi är alla olika och grunden är ju precis det samma, olika, då vi alla har olika kriterier.
Hur människan fungerar kan vi bara sia i, var ch en vet eller borde veta själva hur de fungerar i alla situationer men det är inte helt lätt det heller.
Att älta, att samla skit på hög att inte frekvent göra sig av med livs-sorger, rädslor, tragedier samt andra ledsamheter hjälper då rakt inte men vem är perfekt?
Det är som att glömma gå ut med soporna. Det händer.
Det som då är kvar samlas på hög och i alla fall jag måste rensa i den ordningen det kom in! Detta är superviktigt att förstå, det måste bara vara så!
Försöker jag gå förbi ordninge stockar det bara sig ännu mer och allt blir en enda stor röra, då kan jag inte hantera det, så please, livet, ge mig en sak i taget.
När man ständigt blir matad med ny kritik, nya lögner, hat, ilska, agressioner press, stress, då hjälper inget, då svävar man i en hjälplöshet där i alla fall jag fullkomligt blockerar mig och får inte fram ett knyst. Inte ett ord.
Det är inte värt att ha mattor i sitt hem när de bara rycks bort under fötterna på en, hur fina de än är.
Många blivande föräldrar har det nog så, i ett tillstånd av villande och skullande haltar man mer än på ett ben och ser mest vad den andre inte gör istället för att fokusera på det man själv borde göra.
Svårt!
Glädje då?
Som vuxen gravid är lyckan enorm, man vil skrika det rakt ut och visa på att titta: Vi ska faktiskt ha en liten bus !
MEN
Hur ska man känna glädje i alla stress?
Varför är det nte lätt att tillåta sig känna glädje?
Jo..för att vi sätter så mycket krav på varandra, så när man skulle vilja ha en stund av skrikande glädje VET man att nej det bör jag inte för då är jag inte pliktskyldig nog åt ett annat håll.
Man försöker hålla en neutral linje..ibland guppar det iväg åt ett håll, ibland åt ett annat, och ju mer jag tänker på det förstår jag vikten av en MINDCLEANING innan man skaffar barn.
Tänk vilken lycka att vara i detta utan gammalt skit!?
Man är två om det.
två människors erfarenheter och rädslor som ska blandas och ges.
Hur får man då en lycklig bebis?
Finns det en universallösning?
Är det ens lönt att tro, hoppas och försöka få det så?
Om bebisen inte ens är lycklig i magen, hur ska det bli sen?
Hur gör ni? Vad tänker ni? Hur känner ni?
Idag är en ny dag, ännu en dag med beslut som har tagits och ska tas, det är en svår period och runtomkring oss fortsätter livet vare sig vi vill det eller ej.
Idag har jag ingen kul dag, men vem sa att det skulle vara roligt jämt och ständigt?
*
Babytankar
Nu har vi gått över halva tiden och det börjar verkligen bli ett faktum.
Utan att känna stress eller mani har jag ändå börjat titta på vagn, säng, skötbord och sådana saker som faktiskt ska till för att underlätta vardagen!
Som gravid börjar man ofta boa, eller bona om sitt hem, det är genetiskt betingat och många fnittrar över det.
Jag har inte tänkt på det tidigare men hemmet har klart blivit viktigare för mig den senaste tiden på ett sätt som verkligen är starkt. Jag vill ha allt klart när liten tittar ut.
Det är inte så mycket att fnittra över, det är gansk allvarligt har jag märkt, likaväl är det viktigt att känna trygghet.
Livmodern är kvinnans känslocenter, den drar ihop sig, jobbar, slappnar av och agerar helt utifrån kvinnans känsloliv eller utifrån all input utifrån. Om någon höjer rösten, retas, visar känslor, gråter, visar ilska eller på något vis stressar kvinnan reagerar livmodern. Ofta märks det inte alls men som gravid känner man det konstant.
Man kan till och med läsa av sin egen livmoder hur stämningen i ett rum är.
Detta är ju spännande på ett sätt och ganska festligt ibland att märka hur fantastisk kroppen är, men i fall där kvinnan har sammandragningar är det och kan bli rent av farligt.
Om kvinnan har för tidiga sammandragningar är det av ytersta vikt att känslolivet är och förblir stabilt, här är det VIKTIGT att pappan och resten av familjen FÖRSTÅR att det krävs lugn och ro UTAN stress av NÅGOT slag för att bebisen ska må bra och för att inget ska hända.
Minsta lilla för mycket press kan göra mer skada i ett sådant skede än vad jag vill tänka på.
Man ska njuta av sin graviditet. Man ska njuta av sin kropps egenskaper och tanken på att jag kan med en annan människa fortplanta våra gemensamma gener i något så underbart som en liten bebis.
Nu är det ju inte alltid rosenrött.
Har man haft svåra tidigare graviditeter ligger minnena och kokar under ytan och poppar onekligen upp någon gång under den nya graviditeten. Då är det återigen, VIKTIGT att kvinnan kan känna sig trygg för att kunna slappna av och inte riskera att livmodern överarbetar sig. Bebisen hör dessutom allt, känner allt och kan på detta vis bli stressad av mammans dåliga mående.
RESPEKT! För mammans tillstånd ska ges, även om vi VET att pappan fan inte har det lätt i sin situation där han känner sig både handikappad och otillräcklig så han egentligen bara vill sätta sig på ett tåg till Timbuktu och komma tilbaka när ungen är 18 och utflugen.
Men när saken är som den är så är det så och då får man bita i det där äpplet.
Hur kan mamman respektera pappan?
Ja det är ju inte lätt på det hållet heller, kommunikation är viktig. I lugn och ro. Inte nattetid i stress eller när den ena inte mår bra.
Att samtala NÄR BÅDA mår bra är det absolut bästa men tyvärr har man sällan tid för det då!
Själv älskar jag att göra fint i vanliga fall hemma, skilnaden är inte mycket större nu, men i lite svackor eller när man känner att man har en dålig dag är det som en tröst, att i alla fall få göra fint i hemmet, att få göra fint för familjen, tillsammans med sina barn för att förbereda även om bebisen inte bryr sig ett smack om svart eller vitt.
Att bry sig om färger är de vuxnas privilegium.
Otrohet bland par är som störst när kvinnan är gravid, det är inget nytt, men jag har så svårt at se och förstå varför, är det inte då mannen ska vara nära sin kvinna?
Isrället för at kalla henne en massa saker eller namn och springa ut på närmsta pub, ska inte mannen kunna ta sitt vuxna ansvar för sig själv och hejda sig?
Nej i många fall är det svårt, mycket svårt och därför går också många par skilda vägar under eller direkt efter graviditet och förlossning.
Egentligen när de behöver varandra som mest!
Hur aktiva är män i själva processen då?
Är männen aktiva i sakletandet såsom vagn, säng och skötbord etc?
Boar mannen?
Ja det är väl klart, så är det säkert på sina håll, men säkert i minst lika många fall så är mannen otroligt passiv och låter det hela ligga på kvinnan. Ganska förvånande tycker i alla fall jag.
Hur mycket ska man låta kvinnan hållas då, hörde jag någon fråga, tja, det ska väl inte behöva vara så alls att någon ska hållas?
Om respekt visas från båda håll så ska ju relationen som blivande föräldrar kunna skrida lugnt och stilla som en båt på lugnt vatten.
Om det går prestige i det hela eller om mannen flippar för att kvinnan boar eller för att kvinnan mår psykiskt dåligt är det inte lätt.
Mannens otillräcklighetskänslor kan verkligen ställa till det!
För kvinnan är det ofta så att hon inte ens märker att mannen inte är där "mer" än vanligt och då är det ju helt snett.
Ensamma mammor är starka, nja det vete sjutton, men de önskar nog att de var, att bli lämnad i sticket kan inte vara och ÄR inte en dans på rosor men det går! Allt går! och nog blir man starkare av erfarenheten men det ÄR inte alltid så att bra kvina reder sig själv, inte ens för männen.
Halvägs gången, det är jag, med en önskan som varje normal kvinna med ett lyckligt slut..
Sammandragningarna är jobbiga, stress påverkar och ibland är det svårt att hantera det. Sömn är olidligt viktigt men funkar inte...så dagarna är tuffa.
Den stundande förlossningen är ett kapitel för sig men samtal hjälper och att få lugn omgivning för att livmodern ska hålla sig lugn hjälper mig att ta det hela med ro. I alla fall mellan varven.
Jag önskar att jag kunde få mer utlopp för min kreativitet, ok jag skriver boken men färg och form är något jag saknar.Inredning och planer. Där hade jag fått loss gammal kletig energi som ligger lagrad, som alltid med kreativitet som släpper det negativa när man gör något positivt.
Om det inte blir motarbetat.
Då får man gå tillbaka till GÅ igen och försöka kravla sig upp på första pinnen igen.
Vänner är viktigt.
Jag är glad att de finns.
*
Tystnad
Tystnad kan också vara mer talande än uebliven omsorg.
Tystnad är intressant. På många vis.
Tystnad berättar en hel del.
*
Sova
3 timmars sömn ÄR för lite. Bara att konstatera.
Regnet pissar ner, lång dag idag. IGEN.
Natten var tung.
Jag behöver sova.
Idag
Jag har inte för större vana att knata runt inomhus som Gud skapade mig, men fullt påklädd är jag ju inte heller hela tiden. Dock kan jag säga att jag var tacksam för den som uppfann kläderna nu på morgonen, när jag mitt i distansen mellan toa och säng uppfattar att någon tittar på mig utanför fönstret.
Allt gick så snabbt att tom. jag kände mig seg och sakta trots mitt ypperliga nervsystem.
Byggarbetare!
Aha..jo, well...när jag tittar ut SER jag ju att det faktiskt är så att hela gaveln är beklädd med byggnadsställningar så det ÄR ju inget för lokalnyheterna att jag hade en fönstertittare på tredje våningen, men ändå!
Natten i natt har varit ett helvete. Jobbigt. Kvävande. Vet inte hur jag ska få ro. Det regnar nu. Massor, kallt, skit.
Kaffe och andas är min fokus. Leva, vara, Jobba och inte tänka. Bara sudda ut och inte komma ihåg.
Jo eller hur.
3/4 - 2008
Nog är det så, den ena dagen är ej den andra lik. Men betänk. Att sitta hemma ger dig inte lika många upplevelser som du får när du reser.
Det vet jag.
Konstigt bara, tänker jag varje ny gång jag befinner mig i situationen att Världen, Jorden, Universum vill visa mig en massa saker på en och samma gång, ja faktiskt så mkt att jag aldrig hinner sortera ut begreppen utan håller mig till att skaka på mitt huvud och skratta lite snett åt det hela..
Det börjar direkt i Taxin, jag tänker gå utan att betala, den förtvivlade chauffören står och flaxar med armarna, har han ont någonstans hinner jag tänka, tills han äntligen kväker ur sig "Ursäkta Frun, men du har inte betalat"
Ojsan!
Dock när våra affärer väl är avklarade så bär han väskan halvvägs in till mig, uppför kanten och bortanför busskuren. Det sparade mig en massa jox och slit.
Schysst ju!
Nästa reflektion låter ej vänta på sig, Öresundståget är nog det mest hatade tåget och sträckan Malmö-Köpenhamn en sträcka man bara önskar sin värsta ovän att resa.
Scenario:
Gravid kvinna med bäckenproblem vaggar in med för tung väska på släp.
Alla sittplatser upptagna.
Alla tittar på den gravida kvinnan, alla slår med automatik ned blicken för att slippa bli den som MÅSTE resa sig.
INGEN gör en ansats att vara lite hygglig och den tysta stämningen som plötsligt tagit över i kupén sänker sig.
Tåget kör och den gravida kvinnan gör så gott hon kan för att hålla sig i alla de ryckiga svängarna, ingen tar någon notis.
Lagom till nästa hållplats skäms en tredjedel tillräckligt mycket för sin egen nonchalans så när en man i 45 års åldern av okänt ursprung äntrar kupén reser sig 3 stycken OMEDELBART för att ge honom plats!
Vadå försenade signaler!
Är ni helt jävla tröga eller? Tänker denna gravida kvinna som lätt och kvickt hade tänkt norpa åt sig en av de lämnade sittplatserna, men icke, några andra hinner före så då står jag där igen, vaggandes i takt med krängningar och ryckningar.
Pust.
Att spendera 45 minuter på Köpenhamns Centralstation är så roligt man kan ha det utan att skratta. Allvarligt talat går man inte säker en sekund på det placet. Jag innerligt hatar att behöva slå mig ner på en bänk bland alla galningar men tar det positivt och börjar genast träna mitt öga i människors gångstil, hållning och position.
Tills något stör min yttre ögonvrå.
Hängandes mot en hörna, lite nonchalant, med en pageklippt frisyr och ganska tråkiga kläder, står en ung kille. Den mig veterligen första prostituerade kille jag sett i mitt liv. Ja, förutom varannan invånare i Thailand då förstås men jag menar här, där jag är.
Han får napp ganska snart och jag ser hur pratet och affärerna nästan görs upp men något stoppar grabben, han nekar. Både en och två gånger. Ok...tja tänker jag med min faktiskt ganska vilda fantasi, han ska säkert med samma tåg som jag.
Och någonstans inom mig skrattar jag till för jag vet att så är det, han ska banne mig till Hamburg.
Gissa vem som hade rätt?
Väl på plats på tåget hamnar jag mitt emot en lite äldre man, den prostituerade grabben hamnar två säten bakom mig.
Den äldre mannen framför mig är både skånsk och trevlig så några artighetsfraser utbytas men tystnad råder ganska snart. Mina tankar vandrar och jag hinner tänka, han är nog inte sån som ska sitta här o dricka öl hela resan. Märk väl att jag tänkte nog.
I 5 timmar sitter han där, dricker öl och äter salami, rapar ljudligt och sprider sin väldoft rakt i ansiktet på mig.
Gråtfärdig, tack GODE Gud att jag var så trött att jag somnade till då och då.
Uppe på färjan blir det riktigt intressant, Kaffe och ostmacka hägrar men eftersom jag är sent uppe då det är hissen som får transportera denna kropp uppåt så kommer jag försent för att få ett bord,
Jag går en runda men som vanligt är det ingen som bryr sig om en vaggande gravid kvinna och då ser jag plötsligt min chans.
Två i samhället lika utstötta själar som jag känner mig. Ett finskt Zigenarpar. Får jag slå mig ner här? Frågar jag och ler mot kvinnan. Först tittar hon mycket misstänksamt sen inser hon att jag inte ska skvallra till Kalla Fakta om vad hon har under kjolen utan helt enkelt endast vill käka min fralla sittandes, så då spricker hon själv upp i ett stort leende och breder ut sin hand i en välkomnande gest. Mannen likaså.
Med kaffet i högsta hugg ser jag plötsligt att jag hamnat mitt i ett gäng med människor jag känner igen. Men ifrån var? Hjärnan arbetar febrilt och jag kan inte säga att sminkade raggare och fnittriga rakade män tillhör kategorin jag brukar umgås med så jag lägger ganska snabbt på hyllan att jag känner dom. Bara känner igen. Då ser jag den ena mannen som är lite äldre, som sitter och kittlar en av de yngre (!) och fnissar i kapp med honom, att visst fan! Det är ju han! Mer hinner jag inte tänka förrän ännu en ansluter sig till gruppen och honom känner jag definitivt igen men varifrån?
Det retar mig än, stort att jag inte kan komma på vem i helvete dom är!
Jag stillar mig och bestämmer mig för att de INTE är kända från något barnprogram på TV i alla fall.
Sent omsider är jag framme, slutdestination Tyskland. Några dagar här väntar och jag ser fram emot...att få åka hem igen.
Kontentan av mitt funderande denna resa är enkel men landar snabbt i mitt sinne.
Vi är alla utstötta i det vi kallar vårt samhälle.
Onsdag
Som jag, mellan ledighet och Jobb
Resa igen
Blir jobbigare och jobbigare
Tungt.
Som när man tappar något...måste böja sig fram....greppar det tappade, tappar greppet och försöker nå det gen, samtidigt som man känner att det gör ont i ryggen ch hinner tänka, så här kan jag inte stå! ONT! Så får man tag på det tappade igen, precis när man ska resa sig så tappar man det redan flera ggr tappade åter igen innan man tar rejält med sats och riskerar ryggontet från helvetet bara för att ÄNTLIGEN få tag på det man tappat, svetten börjar rinna och smärtan är outhärdlig och DÄR fick man det, DÄR lyckades jag få tag på det som jag tappat till golvet, bara för att konstatera...jag tog fel sak.
Så känns det mesta just nu.
*