Träning. Pass 3.

Bollen stod där och hånlog mot mig och anfall är ju bästa försvar så jag satte mig sonika på den utan att förvarna. Tyst blev den vill jag lova.

Med mig hade jag min vän gardinstången. Jag placerade rumpan mitt på bollen och döm om min förvåning när vänster sida efter att ha skjutit iväg, plötsligt bara rullade tillbaka på plats.

HA.

Fot Fido!

Nöjd med det tog jag några djupa sakta andetag och tog stången, satte den i golvet och höll den så, mitt framför mig medan jag satt med fötterna ovan golv på balansbollen.

Viktigt här var att ej lägga tyngd alls på stången, endast hålla kvar tyngden i bålen.

Det gick riktig bra.

Stången är super då jag ser direkt om jag glider snett, om jag ruckar på mina 50/50 och om jag faller framåt, då slår jag ju i näsan så det är bara dumt.

Så kunde jag sitta en stund och stärkt av det var jag bara tvungen att ta fram måttstocken på strl. 38, mina jeans som jag föresatt mig att jag SKA gå i, igen. Och poff, de gick att knäppa, hela vägen, utan att jag svimmade, för första gången på 2 år ca, kan jag ha mina jeans igen. en hel storlek har fallit bort.

Tack för det televerket!

Eller var det kanske min egen förtjänst?


Träning. pass 2.

Åter upp på Balansbollen.

Vänster sida sköt inte iväg på samma vis för jag var beredd och fångade rörelsen med punkten ovanför naveln, och vips så låste sig diafragman och jag tappade andan samt tippade framåt o höll på att bokstavligen trilla av bollfan.

Jag stretchade Diafragman en bit, (Långa djupa andetag) samt höll andan och blåste ut fort, sakta samt omväxlande höger o vänster näsborre. När jag kände mig en bit stabilare satt jag mig igen och blev såklart helt snurrig direkt. Billig fylla. igen.

Men.

Jag satt där i alla fall.

3 hela minuter.

Gungade fram o tillbaka och tillät kroppen att ta ut alla fula svängar och rörelser om det nu skulle vara så behövligt.


Nöjd?


Nä.

Träningsdags. Dag 1.

Balansboll.          


Dag1.


Det var dags helt enkelt. Dags att sätta sig igen. Efter 2 års frånvaro, om inte mer, så skulle jag ta min kropp och mäta, hur jävla sned jag är egentligen.


Och sned, det är jag.


Jag satte mig på en 65.a, lagom att ha för mig när den är mjuk.


Jag hann inte sätta mig förrän hela kroppen skrek "Fel fel fel fel"

Ok, som jag trodde då.


Min högra bäckenhalva  åkte direkt ner och sköt ut vänster del så att jag höll på att rulla av till vänster, omgående.


(Vilken rörelse ger detta på en häst? )


Nåja. Envis som jag är så satt jag kvar, gjorde några stretchande motrörelser mot brytningspunkten och slutade när jag plötsligt började må illa och bli snurrig.

Efter ca 3 minuter. Ok. Det är alltså så pass illa ställt med min balans.


Nu sitter jag här med en halvfylla men är ändå glad att jag tog det steget idag, det måste ju börja någonstans, eller hur.


I morgon ska jag mäta av och se vad som hände med mina motsatsrörelser mot brytpunkten, gav de resultat?


Varannan dag övning, varannan dag koll, det får räcka till en början med.


Fröken är som tur är van vid sneda människor och har en förmåga att balansera upp dem så en liten skrittrunda vågar jag mig på senare idag.


*