JAG

Jag behöver berätta om en resa.

Denna resa var i vanlig ordning baserad på någon annans behov, jag skulle sia framtid och visst, det var kul ett tag, men människor ville ju ändå bara veta om de skulle gifta sig med sin kärlek, eller om de ens skulle finna sin kärlek. Mer och mer insåg jag att dessa ytliga frågor inte förverkligade något hos mig, därmed, inget gav så det som var spännande att förmedla till en början vände snart och blev trist, jobbigt och krystat.

Jag till och med irriterade mig på dessa förhoppningsfulla vilsna själar som trodde sig kunna finna lycka genom någon annans omsorg. Jag reste alltså till Spanien.
 
Detta land, så komplext för mig. Jag älskar värme, mänsklig sådan och det bjuds man på här. Värme skratt och underbar natur. Solen är värmande och vad kan vara skönare än flera timmar i stillhet med solen gassande på ryggen. Jag älskar det. Dagen började som så många andra, i stillhet och reflektion över gårdagens företeelser. Idag har jag möten, flera stycken som vill ha sina framtider siade, själv vill jag egentligen bara ta ett bad, dricka en öl och klappa på gathundarna. Som vanligt var det klart, snabbt och lätt, informationen flödade, kunderna fick det de ville. Sorg och glädje blandades i just den ordningen.  

Min nästa kund kom att färga resten av mitt liv. Jag glömmer henne aldrig. Jag satt där, i en trädgård vackrare än du kan föreställa dig, omgiven av Avocadoträd, Citrusträd, tama påfåglar, en brunn med utsmyckningar. Som en oas, med Spaniens karga berg i bakgrunden och en lycka som började spira, den kom någonstans ifrån men jag förstod det inte då..det var livet som vinkade. 

Hon skred in som en drottning, en Zigenarkvinna, jag minns min första tanke, hon är så ung! runt 22?sen såg jag huden under halsen, runt brösten, här visade sig den riktiga åldern, det chockade mig en bit, att en så vacker kvinna kunde vara så förfallen, i nästa sekund insåg jag att det var livet, hon hade gått igenom livet med någonting i behåll, sin glädje, sin kärlek, sin raka trygga stolthet och lycka! Hon satte sig ner framför mig och såg mig djupt in i ögonen.

 Hej och välkommen sa jag, vad kan jag hjälpa dig med? -         

Berätta vem jag är sa hon, med ögonen fästade vid mina, utan att vika min blick satt hon så, och jag tog ett andetag, men någonting sa stopp.

 Och det var då det började.

Det var i den sekunden jag äntligen kunde bestämma mig, det är dags att välja.
 
Det är dags att göra alla de val som jag behöver för att kunna strukturera upp mitt liv, för att lära ut mina upplevelser och för att lära mig att ta emot av andra, att njuta av gåvor och att lära mig att älska, vad kärlek betyder. 

Kvinnan hade en underbar röst, och hennes ord..?Låt oss prata om dig i stället?         Ekar nu och för alltid. 

Jag hade så länge sökt mina rötter, jag visste att ursprunget var ryskt, jag visste att mellanlandningen var tysk, jag visste att generationen i Sverige var ung, jag visste också att oron, stressen, att aldrig vara nöjd, skyndsamheten och osäkerheten kom ifrån att aldrig få hitta hem, aldrig ha sin plats, aldrig få stanna kvar, det färgade mig så starkt, och det var nomadens rytm, Zigenarens rytm som fortfarande levde i mig, lever i mig, som visa sig om och över igen, hela tiden. Jag trivdes alltid så väldigt bra, på alla de platser jag flyttade till, snart förändrades denna känsla till oro, flyktkänsla och orimlig stress, jag måste vidare, jag måste vidare, ekade i mitt inre och drev mig att flytta, om och om igen. ?

Låt oss prata om dig? sa hon?  ?

Vill du att jag ska berätta om Zigenarnas liv? Känslor? Glädje? Kärleken till djuren? Och så gjorde hon.

 Tavlan som målades upp framför mig var livlig, edig, passionerad, rytmisk, musikalisk, levande, djurisk, varm, sann, kärleksfull, glädjefull, matig, nyttig och allt där emellan. Kvinnan berättade om kärleken till djuren, kontakten, bandet som aldrig brister och om hur det är att gå till stallet, sova på ryggen av en häst och göra sina läxor liggandes bredvid fölet i hagen. Jag fick så mkt förklarat för mig om min hjärtas rytm, flykt, och sanningen, den började komma närmre. Jag kunde plötsligt skymta en springa av hopp och ljus. 

Vinden mot ansiktet sa hon, det är bland det viktigaste, lär dig att nyansbestämma, kvalitetsbestämma vinden som smeker dig och forma ditt liv, dina ansvarsfrågor och dina beslut efter detta.

 Efteråt var jag tom. Ensam. Borta. Glömd. Jag satt kvar en lång stund medan den kyliga spanska kvällen sakta sjönk över mig, med så mycket vemod jag bara stod att finna. Kvinnan hade berättat om mig för mig, hon kom för min skull och hon lämnade mig i detta skick, för min skull. Inte nog med det, hon hade dessutom betalat min taxa för att föra detta budskap till mig.

Jag måste gå sa hon, sen gick hon, ? Att gå långt varje dag rensar mitt sinne och skänker mig frid? Om detta vet jag, och så min mor, vi är ett gående folk.  

Jag reste hem med en av många insikter och där och då beslutade jag mig för att aldrig eller sällan igen, skapa falska förhoppningar för människor som söker sitt liv med ljus och lykta, jag bestämde mig för att vara en vägvisare som pekar på jordliga ting, här och nu, och så är det och förblir.







Jag hittade denna texten efter att ha skummat igenom lite böcker jag skriver och skrivit........och tycker att den passar in igen...efter så många år.

Resten av texten som följer är för känslosam att lägga ut här..ganska dramatisk som det kan bli när jag öser sörja ur mig *s*......

Varför jag tyckte texten var fin nu?

För att jag flyktar inte längre...processen avtog..och det är..en skön känsla.