JAG

bara

rusar

sådär

som

det

kan

göra

ibland.

Och vem är jag i det? Vem är jag i alla dessa svängar utan att ha något som dämpar stötarna. Vem är jag som bara står där och betraktar skeende efter skeende?

Du

har

det

bra

du.

Jaså? Har jag? Säger ni det? Men säg mig då..vad är det som är så jävla bra då? Jag vet, vet ni?

Jag

Har

slängt

Kryckorna!

Det är precis det som skett! Mitt liv haltar inte längre! Jag kan gå i normal takt om jag vill, skutta om jag vill och tom. dansa om jag vill.

Det är precis det som skett.

Ohalt.

Hade mitt liv varit en häst hade jag kunnat försäkra upp henne. Göra henne mer dyrbar. Men nu är inte fallet så, så vad jag kan göra är att INSE att JA jag har ett dyrbart, fint värdefullt LIV!

Konstigt.

Det hände inget, inget alls när jag sa så. Ingen bomb som föll eller tak som rasade in.

Hm.

Jag provar trevande min fot......utan att det gör ont kan jag ta flera steg...utan att jag haltar kan jag småspringa och bara njuta av att LEVA!

Hm.

Var

Är

Haken?

Inte tänka så, fy nej inte tänka så för då får man Otur. ja eller hur. Som om den där jävla oturen inte varit i Symbios med mitt jävla liv hela jävla tiden?

Nej faktiskt inte. För det har jag INTE TILLÅTIT.

Men lite trassligt..jo det har det väl allt varit.

Till

OCH

Från.

Numera mest Från.

Jag gör rymd och plats för mer. jag öppnar och städar ut för att få mer utrymme att släppa in ljus, glädje och kärlek. Det känns..otroligt..men efter att ÄNTLIGEN i mitt liv fått känna av vad GENSVAR betyder, hur det känns, hur man faktiskt KAN FÅ gensvar..så VÅGAR jag öppna upp för mer.

HÄRLIG känsla.

Inte desto mindre skrämmande

Men


Underbart...så in i helvetes Underbart!

Jag har väntat hela mitt totalt sjukt skruvade liv på detta Ögonblick! Fatta! 37 jävla år!

Och

För första gången kan jag ÄRLIGT säga att jo...jag vet nu hur det känns...att ha gemenskap.