JAG

"Jag tror" därför gör jag.

Jag tror mig veta, därför agerar jag.

Jag vet, därför tror jag.

Jag gör för att jag tror mig veta.

Jag tror, därför vet jag.

Jag agerar för att jag tror.

Jag tror att jag agerar för att jag vet.

Mitt agerande är för att jag vet.



Hur är det egentligen?

Är det inte lite väl bekvämt ibland i roller och mönster att bara falla in i trallen, göra som man brukar och bara upprepa, upprepa, upprepa trots att ämnena skiftar.

?


Varför inte ta ett steg tillbaka, andas och erkänna att nej det var fel väg.

Jag har missbedömt dig.

Nej jag har fel.


?

Varför är det så lätt att säga förlåt?

Hur kan man använda Jordens viktigaste ord så lättvindligt bara för att släta över situationer?


?

Drama, Föreställningar och Masker, hör de hemma i ens vardag?

Behöver vi verkligen spela en massa roller?

Varför inte bara vara den man är och utgå ifrån det?


VÅGAR INTE FOLK spränga sig loss från cirklar av vanmakt, vanföreställningar och illa upprepade rollspel?



?


Vad betyder ett Förlåt när man inte tycker I GRUNDEN att man egentligen gjort något fel?

Vad betyder ett Förlåt när man agerar med samma kraft, beslutsamhet och destruktivitet om och om igen på samma sätt mot samma personer?

Lär man sig något då? HAR man lärt sig av sitt Förlåt?



?


Kan onda cirklar lagas, läkas och rätas ut?

Kan alla Falska Förlåt göra onda cirklar raka?

Kan löften, tillit och kärlek ens komma i samma tal, vara i samma rum, pratas om i samma drama som ett Falskt Förlåt?


?


Hur går man tillbaka, hur lämnar man ett drama, hur lämnar man ett Rollspel, hur drar man sig tillbaka till sina rötter, sitt eget jag, sin egen identitet och hur släpper man i den processen allt som sagts, gjorts, återupprepats, allt som gjort ont, allt som fått en att gråta och tvivla...

?


Att finna sin egen sanning..

Kan den ha ändrats under resans gång?

Kan mitt sanna jag ha förändrats så kapitalt att medan jag levt i den där dubbelvärlden, den där onda cirkeln, så har mina egna grundregler, min egen grundstruktur ändrats så å det yttersta att när jag väl finner min väg tillbaka till MIG så känner jag inte ens igen henne!

Tycker kanske inte ens samma saker!


?


Är det därför vi inte vågar finna vägen tillbaka?

Är det därför vi inte vågar släppa på det mönster vi följer nu?

Blir vi så satans bekväma trots att det sårar och smärtar?


?


Jag är jag men vem är jag?


CBT startar snart på nytt igen.



PHU