Vakna
En tidig morgon, ståendes med kaffekoppen i ena handen och andra handen om mig, som i en kramande gest eller en position för att slippa falla omkull, vilade mina ögon på scenen som utspelade sig utanför. Bara en bit ifrån fönstret vilade Hjortarna med sina barn, de kritvita hjortarna som bor i skogen runt denna gård, är inte bara vackra, de är från annat håll sända, det är min övertygelse.
Jag satte ner min kaffekopp och gick ut. Närmade mig djuren med långsamma steg under tystnad, iakttog mammornas sätt att reagera på min närvaro, anade deras vibrerande små näsborrar, uppspärrade ögon och kände en enorm kontakt i samma sekund som de beslöt sig för att acceptera min närvaro och fortsätta med sitt betande. Jag lät mig omhuldas av det starka band jag kunde känna, mellan moder och barn, natur och djur, i just detta här och nu förstod jag, man kan inte förlora något, för vi har aldrig ägt det.
Stärkt av min insikt bestämde jag mig för att sätta mig ner och börja skriva igen, det var längesen nu, sista boken skrevs dessutom under mindre lyckade omständigheter så nu var det dags, att låta allt komma ut, från början till nu, om känslor och om mitt liv.