Att klia en Häst i manen

Kan väl inte vara något märkvärdigt va?

Nej det kan ju tyckas...ändå kan det, på samma gång, vara en anledning till att fullständigt bryta ihop.

En liten mule som söker sig mot ditt ansikte...som kittlas med de långa känselhåren....och sakta för jag min hand upp i den lockiga manen och kliar försiktigt....

Då började han klia tillbaka..med sina små bebiständer...och så satt vi...jag i spånet och han stående på sina långa älgkalvsben..vinglig för att kunna fnatta mig så hårt som möjligt.

Mysfaktor hög.....men på samma gång..så sorgset det kan bli....för det väcker upp igen...allt det jag så snyggt packat samman....lagrat och skjutit ifrån mig.

Hästar är mitt liv.

Hur ska jag kunna leva utan?

Undanstökat så fort som möjligt för att slippa fler situationer som denna, inte ens se åt hästarna och helst inte ens veta något om dem.

Bäst så.

Sen hur det ska vara möjligt är en annan femma. Det är ungefär som att skära av sig en kroppsdel. Smärtan gör sig påmind.

Kommentarer
Postat av: Karin

Men du behöver ju inte vara utan :) De finns för alltid i ditt hjärta och det räcker, för nu.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback