JAG

Som minnen, som följer och som har följt.

Ett samtal igår satte igång flödet, och här var det, alltihop presenterat på ett ....eh....silverfat.


Minnen som sedan länge var begravda tog  åter sin form för att väsnas, störa, brusa...

Jag hade dolt dem snyggt, så snyggt och prydligt att jag för mig själv ljugit den uppenbara LÖGNEN.

"Jag har förlåtit"

Nej det har jag inte




Istället minns jag, och fortsätter minnas, och minnena sköljer över mig som en kall kall dusch.



Hur är dina minnen?