När rädslor föds
Eller..när rädslor återkommer.
När det kryper, hoppar, darrar och skadeskjuts på insidan..
När pulsen rusar, timmar i sträck
När det enda jag vill
Är att ha en lugn vrå för at vila, koppla av, koppla ner....
När hörnet jag trycks in i inte längre är ett hörn utan en fälla...
När fällan slår igen och smärtan är oändlig.
Då vill jag inte mer.
Då är det på något sätt över. Tillit och tro. När kroppen styr impulser och instinkterna dött ut, när jag bara gör för görande skull när smärtorna inte ens gör ont längre.
Vad är då lönt?
Inget.
Inte något alls.
Hade jag varit vilse kunde jag köpt en karta.
Men
Kartor som i beskrivning för ännu flera sätt att vara, finns inte ens att köpa.
Jag ger upp.
Vänder mig mot vinden och biter ihop.
BITER IHOP.
Jag är ju bra på det.
I alla fall.
Rädslor är både gott och ont. Ont, för att det kan vara pissjobbigt rent ut sagt - att ta sig ur. Gott, för att man kan använda sig av det. Vända, vrida och fundera en extra gång, för hur kunde det bli så?
Bit ihop, men inte för ofta - och inte för länge.
Du vet var jag finns. Bamsekramar