3/4 - 2008



Nog är det så, den ena dagen är ej den andra lik. Men betänk. Att sitta hemma ger dig inte lika många upplevelser som du får när du reser.


Det vet jag.


Konstigt bara, tänker jag varje ny gång jag befinner mig i situationen att Världen, Jorden, Universum vill visa mig en massa saker på en och samma gång, ja faktiskt så mkt att jag aldrig hinner sortera ut begreppen utan håller mig till att skaka på mitt huvud och skratta lite snett åt det hela..


Det börjar direkt i Taxin, jag tänker gå utan att betala, den förtvivlade chauffören står och flaxar med armarna, har han ont någonstans hinner jag tänka, tills han äntligen kväker ur sig "Ursäkta Frun, men du har inte betalat"


Ojsan!


Dock när våra affärer väl är avklarade så bär han väskan halvvägs in till mig, uppför kanten och bortanför busskuren. Det sparade mig en massa jox och slit.


Schysst ju!


Nästa reflektion låter ej vänta på sig, Öresundståget är nog det mest hatade tåget och sträckan Malmö-Köpenhamn en sträcka man bara önskar sin värsta ovän att resa.


Scenario:


Gravid kvinna med bäckenproblem vaggar in med för tung väska på släp.

Alla sittplatser upptagna.


Alla tittar på den gravida kvinnan, alla slår med automatik ned blicken för att slippa bli den som MÅSTE resa sig.


INGEN gör en ansats att vara lite hygglig och den tysta stämningen som plötsligt tagit över i kupén sänker sig.


Tåget kör och den gravida kvinnan gör så gott hon kan för att hålla sig i alla de ryckiga svängarna, ingen tar någon notis.


Lagom till nästa hållplats skäms en tredjedel tillräckligt mycket för sin egen nonchalans så när en man i 45 års åldern av okänt ursprung äntrar kupén reser sig 3 stycken OMEDELBART för att ge honom plats!


Vadå försenade signaler!


Är ni helt jävla tröga eller? Tänker denna gravida kvinna som lätt och kvickt hade tänkt norpa åt sig en av de lämnade sittplatserna, men icke, några andra hinner före så då står jag där igen, vaggandes i takt med krängningar och ryckningar.


Pust.


Att spendera 45 minuter på Köpenhamns Centralstation är så roligt man kan ha det utan att skratta. Allvarligt talat går man inte säker en sekund på det placet. Jag innerligt hatar att behöva slå mig ner på en bänk bland alla galningar men tar det positivt och börjar genast träna mitt öga i människors gångstil, hållning och position.


Tills något stör min yttre ögonvrå.


Hängandes mot en hörna, lite nonchalant, med en pageklippt frisyr och ganska tråkiga kläder, står en ung kille. Den mig veterligen första prostituerade kille jag sett i mitt liv. Ja, förutom varannan invånare i Thailand då förstås men jag menar här, där jag är.


Han får napp ganska snart och jag ser hur pratet och affärerna nästan görs upp men något stoppar grabben, han nekar. Både en och två gånger. Ok...tja tänker jag med min faktiskt ganska vilda fantasi, han ska säkert med samma tåg som jag.


Och någonstans inom mig skrattar jag till för jag vet att så är det, han ska banne mig till Hamburg.


Gissa vem som hade rätt?


Väl på plats på tåget hamnar jag mitt emot en lite äldre man, den prostituerade grabben hamnar två säten bakom mig.


Den äldre mannen framför mig är både skånsk och trevlig så några artighetsfraser utbytas men tystnad råder ganska snart. Mina tankar vandrar och jag hinner tänka, han är nog inte sån som ska sitta här o dricka öl hela resan. Märk väl att jag tänkte nog.


I 5 timmar sitter han där, dricker öl och äter salami, rapar ljudligt och sprider sin väldoft rakt i ansiktet på mig.


Gråtfärdig, tack GODE Gud att jag var så trött att jag somnade till då och då.


Uppe på färjan blir det riktigt intressant, Kaffe och ostmacka hägrar men eftersom jag är sent uppe då det är hissen som får transportera denna kropp uppåt så kommer jag försent för att få ett bord,


Jag går en runda men som vanligt är det ingen som bryr sig om en vaggande gravid kvinna och då ser jag plötsligt min chans.

Två i samhället lika utstötta själar som jag känner mig. Ett finskt Zigenarpar. Får jag slå mig ner här? Frågar jag och ler mot kvinnan. Först tittar hon mycket misstänksamt sen inser hon att jag inte ska skvallra till Kalla Fakta om vad hon har under kjolen utan helt enkelt endast vill käka min fralla sittandes, så då spricker hon själv upp i ett stort leende och breder ut sin hand i en välkomnande gest. Mannen likaså.


Med kaffet i högsta hugg ser jag plötsligt att jag hamnat mitt i ett gäng med människor jag känner igen. Men ifrån var? Hjärnan arbetar febrilt och jag kan inte säga att sminkade raggare och fnittriga rakade män tillhör kategorin jag brukar umgås med så jag lägger ganska snabbt på hyllan att jag känner dom. Bara känner igen. Då ser jag den ena mannen som är lite äldre, som sitter och kittlar en av de yngre (!) och fnissar i kapp med honom, att visst fan! Det är ju han! Mer hinner jag inte tänka förrän ännu en ansluter sig till gruppen och honom känner jag definitivt igen men varifrån?


Det retar mig än, stort att jag inte kan komma på vem i helvete dom är!


Jag stillar mig och bestämmer mig för att de INTE är kända från något barnprogram på TV i alla fall.


Sent omsider är jag framme, slutdestination Tyskland. Några dagar här väntar och jag ser fram emot...att få åka hem igen.


Kontentan av mitt funderande denna resa är enkel men landar snabbt i mitt sinne.



Vi är alla utstötta i det vi kallar vårt samhälle.








Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback