Gamla gubbar och höns

Häromdagen kom det en äldre man till stallet. Tyvärr var jag mitt i ett samtal med en av organisatörerna och hade minimalt med tålamod när han frågade 3 gånger och om igen om jag hade hans cykel fortfarande på vinterförvaring.

I stunden ville jag bara att han skulle dunsta, detta förbyttes till ånger efter samtalet då jag vet hur många gamlingar som inte får föra ett vettigt samtal under sina sista år, men lagom till ångern så var farbrodern redan gången halvägs in till byn igen, den krokiga ryggtavlan stack mig i ögonen, jag hade missat en chans, det var ett som var säkert.

Idag  hade en av tanterna i stallet skadat sig, fastnat och trasslat in sig i fiskelina som förmodligen flugit upp över åkrarna från hamnen. Stackars kucklande tanten hölls fast av gårdsfrun och jag fick, för första gången i mitt liv ha en riktigt närkontakt med en Höna!

Jag pillade, petade, lyfte och donade, drog, tryckte och avlägsnade, en lång lina som hade skadat lilla tanten men jeeee så modig hon var, hon låg helt stilla i famnen på sin ägarinna medan jag gjorde så gott jag kunde i andra ändan.

Eftersom man inte sätter plåster på höns så sprayades hon med blåspray och jag kunde inte låta bli att le när jag såg henne strutta iväg nöjd med sina blåa spiror.

Men tillbaks till gubbar och samtal!

I väntan på nästa buss då jag missade den första, tog jag en kopp kaffe i kiosken brevid, sittandes där kom det en äldre man och satte sig brevid. Han talade om allt möjligt och det ledde snart in på hundar, ett naturligt samtalsämne, djurmänniskor emellan.

Sen på något vis ramlade vi in på Cancer och han hade sin egen alldeles speciella syn på saken, som jag måste säga är både klokt och vist samt min egen tanke vad det gäller det mesta.

- När det gäller Cancer! -- Sa han, finns det ett ja och ett nej.
" Jaha sa jag, hur menar du då?
- Jo, i hjärnan bestämmer man sig, antingen säger man ja till cancern, då dör man inom en snar framtid, eller så säger man nej, och då lever man minst 10 år till så som jag gjort nu!

Tja vad svarar man på det, det är ju en livssanning så klar som någon, visst har han rätt, man blir ju det man tänker!


Accepterar man kapitulerar man.....   ...   ...   ...  ...    Vad säger ni om det?


Sen tänker jag på LIV igen, och rutiner, vad är det som gör att en bebis som egentligen inte borde ha rutiner redan har det?

Spännande frågor idag, spännande dag och slutsatsen blir såklart...

Ta vara på de gamla, ta hand om de gamla! Missa inte att lyssna på en äldre människas historia, chansen kommer aldrig igen.



*

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback