JAG

Jag har länge hävdat, att livmodern är känslostyrd.

Tydligen får jag skit för mitt tyckande. På olika sätt och från olika håll.

"Det är inte bevisat"

Nehej, men om då JAG märker, och med flera graviditeter nu i bagaget VET att det är så, måste en forskare bevisa det då?

Om det sen ändå är inbillning så tar det ju ändå plats i min kropp, sammandragningarna från helvetet till en lite lättare variant vid mindre känsloyttringar.

Hur farligt är det? Om det ens är farligt?

Vet ej.

Men tror inte det är jättebra att trigga det i heller.

Jag undviker mer än gärna situationer där det blir smärtsamt, det är relaterat till smärta så det räcker ändå, hela graviditeten.

Forskning bedrivs faktiskt, tro det eller ej, dock för det senare stadiet i graviditeten, Latensfasen, då det sätter igång på riktigt.

Såhär skrivs det bland annat:

"" 

Påverkas sammandragningar och förkänningar före förlossningens aktiva fas av kvinnans ålder, längd, paritet, graviditetslängd och av barnets födelsevikt?

Vilka förkänningar finns före förlossningens aktiva fas?

Hur ter sig sammandragningarna före förlossningens aktiva fas?

Påverkas sammandragningar och förkänningar före förlossningens aktiva fas av kvinnans förberedelse inför och hennes inställning till förlossningen och barnet, samt av det sociala stöd den gravida har?

Påverkas latensfasens smärta och längd av kvinnans sömn, den sinnestämning, de sociala omständigheter och det stöd den gravida har under denna fas?

  ""

Vidare:

""  

Med psykologiska faktorer avsågs, under graviditeten, kvinnans förberedelse och hennes inställning till förlossningen, samt hennes inställning till barnet. Sätt att förbereda sig som efterfrågades var: deltaga i mödravårdens föräldrautbildning,
läsa litteratur om förlossningen, samtalat med andra kvinnor som fött barn, professionell hjälp att bearbeta förlossningsrädsla, alternativa förberedelse sätt och att undvika att tänka på förlossningen.

Med sociala faktorer avsågs den blivande faderns och övrig familjs inställning till barnet och i vilken mån kvinnan upplevt socialt stöd av man, familj och vänner. Under latensfasen avsågs, med psykologiska faktorer kvinnans sinnesstämning, och med sociala faktorer de sociala omständigheter rörande t.ex. man, barn, övrig familj, vänner och arbete, samt stöd från anhöriga och från barnmorska, som kunde tänkas påverka kvinnan under latensfasen.

Stödet från barnmorska som efterfrågades var det i samband med telefonkontakt med eller inläggning på förlossningsavdelning. Med fysiska faktorer avsågs kvinnans ålder, längd, paritet, graviditetslängd, samt barnets födelsevikt.

   ""

Vidare:

""  

Den ökade smärtan vid brist på sömn visar ännu en gång vikten för barnmorskan att hjälpa den födande att få sova. Att sömnen under dygnen som föregår är betydelsefull för förlossningens längd och för förlossningssätt har visats av (Evans, Dick & Clark, 1995; Lee & Gay, 2004). Evans et al. visade att den dessutom hade betydelse för förlossningsupplevelsen. ). Även Friedman (1982) omtalar sömnens betydelse ur ett omvårdnadsperspektiv. Ur ett omvårdnadsperspektiv poängteras sömnens betydelse redan för över hundra år sedan av Churchill (1851).

""

Det har alltså, betydelse, i alla fall senare i graviditeten, med vänner, socialt stöd, oro, rädslor etc. för den gravida kvinnan och det är av vikt med SÖMN för att reducera smärta.

Jag behöver min sömn, den är av väldigt hög vikt. Sömnen kan jag inte styra mer än marginellt, min kropp slutar helt enkelt att fungera efter ett antal timmar, så har det varit i hela mitt liv.

Jag har aldrig varit någon uppesittarmänniska, kommer aldrig att bli, och det har jag accepterat för länge sedan.

Visst, det var lättare som yngre att festa eller att vara uppe frasm till på dygnets småtimmar, men det kostade alltid i form av smärtor tappat minne eller annat.

Sömnen för MIG är desto viktigare NU, känslig som jag är, utan att för den delen skylla på graviditeten.

Avbruten sömn används som tortyr, jag har skrivit det förr, jag klarar inte av det.

en gång, ett par gånger, flera gånger, det för bara negativitet med sig.

Jag kan somna, somnar och MÅSTE sova när jag är trött, var jag än är så är det så, var jag än är, fysiskt eller mentalt, så är det så.

Sova är det enda som hjälper.

En natts sömn läker det mesta, om sömnen varit ihållande ostörd och lugn.

I alla andra fall ökar oro, smärta och tappat minne.

Detta förvärras kapitalt av graviditeten, jag blir ÄNNU mer känslig för störd sömn.

TORTYR

känns det och upplevs det som.

8 timmar är MINIMUM, Så, ibland ner till 2 timmars sammanhängande sömn, tar livet av mig, bokstavligen, får mig att rasa neråt neråt neråt djupt neråt och får mig att tappa allt som har med en normal dag att göra.


Hur hantera detta?

Hur hantera något egentligen?

FÖREBYGGA, ja såklart. Hålla sig lugn i stormiga situationer. Javisst, om man var ensam vore det enklare.

Min text idag handlar egentligen, och först och främst om sammandragningar

KÄNSLOMÄSSIGT STYRDA SAMMANDRAGNINGAR

Som man inte kan bevisa, bara säga att de existerar och definitivt påverkar förlossningens värkarbete.


Sammandragningar för mig är fullkomligt känslostyrt, de styrs helt och hållet av mitt sociala liv.

Smärtor är oftast förknippade med stress, agressioner och rädsla.

När livmodern drar ihop sig, kontraherar, får bebsen mindre plats dessutom och får då i MITT FALL sk. "Spel" och kan fara runt och vara obekväm i flera timmar bara för att slåss om sin bekväma plats igen.

bebisen jag bär på är ganska lång, hon tar massor av plats och känner sig ofta trängd, något jag upplever tydligt. När då en känslomässig sammandragning tar plats gör det inte bara ont på grund av den, bebisen sparkar hej vilt och bygger på smärtan på olika sätt.

I allt detta ska jag då hantera det uppkomna, situaionen eller tillfället till VARFÖR det är stress, rädsla, etc.

OFTA är detta förknippat med för lite sömn, om diskussioner tex. förs på den senare delen av kvällen.

KATASTROF

kan jag lova.

KATASTROF

för både mig och bebisens mående.

I de fall känslomässiga yttringar uppstår försöker jag därför genast hålla mig avvaktande, vara tyst, dra mig undan, försöka sova, ALLT FÖR ATT INTE BYGGA PÅ SMÄRTAN som i sig är så det räcker och blir över ändå.

En kvinnas graviditet är inte den andres lik, det är viktigt med förståelse och respekt.

Ges inte det

Finns det inget annat i heller.