JAG

Ju närmare, desto viktigare.

Milstolpar att hanka sig fast vid, bestämda datum att veta i förväg för att kunna ha en klar plan.

Rubbas de faller puzzlet.

Tryggheten raseras.

Att ta fel på en hel vecka är inte smart.

Inte särskilt.

Men nu är det så.

Skadan är ett faktum.

Hur det nu gick till.

Svårt att styra det.

När hjärnan kollapsar behöver jag inga utskällningar

Då behövs stöd.

Men om stöd inte finns.

Får man luta sig mot sig själv.

Även om man redan ramlat.

Kan man ju ramla fler gånger.

Vanan har man sen innan.

Att se klart i det är inte lätt.

Att ta in skällsord, nej, det får inte plats. Det blir som en plan yta där allt rinner av. Men sårar gör det.

Mkt.

Jag begär inte stöd.

Jag önskar bara att inte bli utskälld

För att min hjärna inte fungerar.

Är det för mkt begärt?

Tydligen.

Och så blev jag, ännu mer utkälld.

Ok.

Det känns ju tryggt.

Eller inte.

Därför är det bättre att inte, eller ännu hellre aldrig, luta sig mot någon

För då ramlar man

Genast ändå.

För vem är jag att tro

Att du skulle bry dig?

Nej.

Bara skäll.

Om det nu hjälper dig.

*



Idag är det Fredagen den 13.

Jag har alltid hävdat att det är en myt att allt blir skit denna dagen.

Detta tar jag ödmjukast tillbaka.

Idag är det skit.

Och jag får inte plats.

Att må dåligt får inte plats.

Perfekt ska man vara, så det passar alla.

Synd.

För det är inte jag.

Jag kan bara vara jag.

Och det passar inte in.

Så.

Vad göra?

Bra fråga.

Rycka upp sig, ja det får man ju höra, ofta.

"Det är bara att rycka upp sig"


Visst är det.

Visa mig så ska jag göra.

Men den där tryggheten.

Den tror jag inte finns

att hämta utifrån

Den får vackert skapas inifrån

Men om den inte exiterar

Eller tillfälligt har tagit semester

Så är det ju så

Då får jag vackert vänta

tills den känns igen

Och tillbaka..brukar den ju komma...

När huvudet är i kapp.

När hjärtat är lugnt.

När kroppen är med.

Men så är det inte idag.

Och det är inget

JAG KAN TVINGA FRAM

För att passa in

Tyvärr.







Sådan är jag.