JAG

Varje ny gång jag packar min väska och åker iväg, får resandet nya dimensioner, det är ju alltid nya perspektiv på saker och ting.

De som känner mig känner till min flygrädsla, som jag ständigt dras med, kämpar med och lider av.

Varje gång jag sätter mig i planet vet jag att jag ska dö, detta är sista gången jag fått se mina nära och kära igen, inte kul, inte kul alls och såklart något som tar mkt energi ifrån mig.

Dock flyger jag.

Tid och även pengar ibland styr, men mest tid, jag sparar oftast upp till 2o timmar per sträcka att flyga, 20 timmar som jag spendera med min familj, värdefull tid. Så..

Jag biter ihop och gör det. Om och om igen.

Jag var i chocktillstånd första gången jag skulle resa Ifrån Tyrolen, då planen som snirklar därnere i dalgångarna som störst är för ca: 40 passagerare.

Propellerplan modell större, jag trodde omigen att jag skulle dö.

Men resan gick bra, då också, inga problem förutom turbulensen som alltid inträffar innan man lämnar dalen.

Stora Charterplan är inte heller ok men på något sätt...känns det mer som en..buss(?)

I alla fall känner man inte varje krängning i ett större plan, det jämnas liksom ut.

Så var det dax igen...

Bremen here I come...

I Loungen var det ite underligt, 5 passagerare väntade med mig, skulle vi inte bli fler?

Men nejdå, när bussen kom för att köra oss till planet var vi fortfarande bara 6 passagerare..och körde låångt gjorde vi.

Jag kan inte beskriva min känsla när jag igår klev av bussen och tittade på ett 10 - manna plan som skulle ta mig till Tyskland. Skulle jag? Eller skulle jag bara vända på klacken?

Jag gjorde det.

Jag krånglade mig uppför den lilla trappan som man bara fick beträda en och en, smalt och trångt och väl inne klämde jag mig ner på första bästa säte.

Hela jag skakade.

Jag hörde de spridda osäkra kommentarerna från de andra passagerarna men själv ville jag bara blunda och låta det vara över.

1 tmme i ett mini-propellerplan var väl inte riktigt vad jag tänkt mig, i 7:e månaden 17 kilo + med fruktansvärd flygrädsla.


SUCK


Glad var jag för den vindstilla dagen.

Piloten passade på att snirkla lite extra för att..? showa? visa storstäderna längs vägen? Ja inte vet jag, vad jag vet är ATT JAG SÅG PRECIS ALLT HAN GJORDE EFTERSOM DET VAR EN ÖPPEN JÄVLA COCKPIT och någon flygvärdinna fanns såklart inte, vart skulle hon knata omkring? I taket?


Själva resan var ok, det tar emot att säga det men jo, den var ok! Hade det inte varit för Bullret som var så extremt högt att mina öron höll på att sprängas och för bebis i magen som sparkade hej vilt under en timmes tid så skulle jag säkert tom. kunna slappna av och njuta av usikten!

Men fy fan för landningen!

Ner kom vi, (Såklart)

På skakiga ben tog jag min väska och vaggade ut till utgången, ramlade ihop i bilen och hade bara en tanke i huvudet..fan...jag ska ju hem också.