Missbruk
Jag är 38 år i år. Snart på mitt 39:onde år.
Jag tror att jag pånågot sätt är unik, för jag trillade aldrig dit.
Gör det mig till en bättre människa?
Verkligen inte, och det har jag aldrig försökt framhålla, tvärtom vet jag desto mindre om saker jag talar i, kanske det vore en rikedom i sig, att ha lite mer kännedom i ämnet innan jag uttalade mig?
Jag vil hoppa från min barndom upp i den första delen av vuxenlivet, redan då hade jag ärr men dolde dom väl.
Min första sambo var missbrukare. Jag levde med honom i 2 år. Gissa om jag lärde mig hans svängningar, kompisars tryck och hans egen svarta ångest som slogs om platsen att vara den förste för honom.
Han älskade mig, men drogerna tog honom, sakta men säkert och jag minns varje dag av vårt gemensamma liv som om det vore igår. Jag kan räkna upp exakt allt vi gjorde och pratade om trots att det nu gått 20 år.
Mitt sista minne från honom är så uselt, så svart, så lidande och ändå var det inte jag som var i skiten, men jag led av det jag såg, detta var flera år efter vår separation. Sen tog drogerna honom. Ironiskt nog dog han bara en liten bit ifrån där jag sitter och skriver just nu.
Eftersom jag lever så finns jag, och i det livet så har det konstant funnits drogrelaterad problematik i min direkta närhet.
Min finaste upplevelse, om man nu kan säga så, gällande droger upplevde jag i min direkta närhet, när en för mig mycket värdefull person erkände sin då mångåriga drogproblematik, ställde sig upp och berättade för alla, tog tag i sitt liv och sa, nu är det slut!
För mig är det ett av de största ögonblicken i mitt liv, att denna människa kunde samla så mycket styrka!
Denna person är en av mina förebilder för just styrka, jag visste redan att man kan samla styrka när det behövs, men just erkännandet, att erkänna att man har problem så svåra och utöver vad man kan greppa om, det är stort!
I det dagliga livet, medan allt går sin gilla gång uppfattar jag mönster.
Jag har radar på missbruksmönster, inget jag önskar eller ens vill, det bara finns.
Kanske som en räddning, kanske som en signal, hallå!
Jag kommer aldrig att kunna blunda för destruktiva mönster, det betyder inte att jag inte kommer att gå på det, finnas mitt i det eller själv vara en stor del eller orsak till att de startar.
Jag vet bara att jag känner av dem, vet när de startar, när de nått sin botten, när de är på väg bort och när de klingat av.
Jag har lärt mig att hantera personligehterna bakom missbruk, jag har fått lära mig alla av och på sinnestämningar på nära håll, därför vet jag också när det är dax för nästa sväng.
Hur påverkar det mig?
Såklart formar det mig som människa, jag är egentligen inte någon orolig själ, och jag kan än en gång säga att jag önskar att jag visste vad jag egentligen pratar om, även om det kan tyckas sjukt i sig, men jag talar utan hel erfarenhet då jag högst, endast varit medberoende, och inte upplevt hur illa det är för personen själv.
Men jag talar ändå, och jag reagerar ändå och jag protesterar...ändå...När jag märker att någon jag bryr mig om har någon form av missbrukarproblematik.
Jag kommer aldrig att vara tyst
Och så länge jag bryr mig
Så länge finns jag vid sidan för att stötta.
Tills jag blir ombedd att gå.
Och det är så nu.
Det betyder inte att jag inte bryr mig på min insida.
Det betyder inte att jag förlorat hopp
Det betyder inte något alls egentligen mer än att jag förlorat
Kampen i slaget om den personen som jag bryr mig om..och i detta även förlorat allt som var av värde
Missbruk
Ett helvete
I vilket stadie eller på vilken nivå eller vilka medel som än används...
Så är det ett helvete att vara nära det.
Att uppmana styrkar i ett erkännande måste vara det första som sker, att se sina egna problem, att säga, jag är missbrukare.
Ingen dömer detta. Ingen dömer ens det svåra i det. Ingen vill heller döma personen för det faktum..
Att livet KAN gå vidare även med ett lättare missbruk, det KAN fungera och man KAN hålla näsan ovanför vattenytan, men är det ett liv?
Är det ett liv att falla tillbaka på?
Där får var och en göra sina val, bara personerna själv bakom missbruk kan ta det beslutet att gå den vägen. Till ett erkännande, ja, jag har ett problem.
""Jag lever i ett missbrukarmönster som är en nedåtgående spiral och som sakta tar död på mig och mina närmaste""
Är jag någon form av katalysator? - undrar jag såklart.
Vad kunde jag gjort annorlunda?
Vad kan jag göra för att förstå den individuella problematiken?
Orkar jag ens vilja förstå?
Eller ska jag bara dra mig undan, släppa det och ÄNTLIGEN slippa Missbruk i mitt liv?
Det är ett val som JAG har men som underlättades av val som andra nu gjort.
Frihet.
Är ett ord som betyder väldigt mycket.
Men vad innebär det?
Kan jag ärligt säga att livet är bättre utan missbruk?
Nej, jag kan inte säga ett skit för jag vet inte.
Men jag vet att dess mönster, det vill jag undvika för allt vad det innebär, aldrig mer.
LIV är till för att levas. sakta eller fort. dock med behållning.
Jag tror att jag pånågot sätt är unik, för jag trillade aldrig dit.
Gör det mig till en bättre människa?
Verkligen inte, och det har jag aldrig försökt framhålla, tvärtom vet jag desto mindre om saker jag talar i, kanske det vore en rikedom i sig, att ha lite mer kännedom i ämnet innan jag uttalade mig?
Jag vil hoppa från min barndom upp i den första delen av vuxenlivet, redan då hade jag ärr men dolde dom väl.
Min första sambo var missbrukare. Jag levde med honom i 2 år. Gissa om jag lärde mig hans svängningar, kompisars tryck och hans egen svarta ångest som slogs om platsen att vara den förste för honom.
Han älskade mig, men drogerna tog honom, sakta men säkert och jag minns varje dag av vårt gemensamma liv som om det vore igår. Jag kan räkna upp exakt allt vi gjorde och pratade om trots att det nu gått 20 år.
Mitt sista minne från honom är så uselt, så svart, så lidande och ändå var det inte jag som var i skiten, men jag led av det jag såg, detta var flera år efter vår separation. Sen tog drogerna honom. Ironiskt nog dog han bara en liten bit ifrån där jag sitter och skriver just nu.
Eftersom jag lever så finns jag, och i det livet så har det konstant funnits drogrelaterad problematik i min direkta närhet.
Min finaste upplevelse, om man nu kan säga så, gällande droger upplevde jag i min direkta närhet, när en för mig mycket värdefull person erkände sin då mångåriga drogproblematik, ställde sig upp och berättade för alla, tog tag i sitt liv och sa, nu är det slut!
För mig är det ett av de största ögonblicken i mitt liv, att denna människa kunde samla så mycket styrka!
Denna person är en av mina förebilder för just styrka, jag visste redan att man kan samla styrka när det behövs, men just erkännandet, att erkänna att man har problem så svåra och utöver vad man kan greppa om, det är stort!
I det dagliga livet, medan allt går sin gilla gång uppfattar jag mönster.
Jag har radar på missbruksmönster, inget jag önskar eller ens vill, det bara finns.
Kanske som en räddning, kanske som en signal, hallå!
Jag kommer aldrig att kunna blunda för destruktiva mönster, det betyder inte att jag inte kommer att gå på det, finnas mitt i det eller själv vara en stor del eller orsak till att de startar.
Jag vet bara att jag känner av dem, vet när de startar, när de nått sin botten, när de är på väg bort och när de klingat av.
Jag har lärt mig att hantera personligehterna bakom missbruk, jag har fått lära mig alla av och på sinnestämningar på nära håll, därför vet jag också när det är dax för nästa sväng.
Hur påverkar det mig?
Såklart formar det mig som människa, jag är egentligen inte någon orolig själ, och jag kan än en gång säga att jag önskar att jag visste vad jag egentligen pratar om, även om det kan tyckas sjukt i sig, men jag talar utan hel erfarenhet då jag högst, endast varit medberoende, och inte upplevt hur illa det är för personen själv.
Men jag talar ändå, och jag reagerar ändå och jag protesterar...ändå...När jag märker att någon jag bryr mig om har någon form av missbrukarproblematik.
Jag kommer aldrig att vara tyst
Och så länge jag bryr mig
Så länge finns jag vid sidan för att stötta.
Tills jag blir ombedd att gå.
Och det är så nu.
Det betyder inte att jag inte bryr mig på min insida.
Det betyder inte att jag förlorat hopp
Det betyder inte något alls egentligen mer än att jag förlorat
Kampen i slaget om den personen som jag bryr mig om..och i detta även förlorat allt som var av värde
Missbruk
Ett helvete
I vilket stadie eller på vilken nivå eller vilka medel som än används...
Så är det ett helvete att vara nära det.
Att uppmana styrkar i ett erkännande måste vara det första som sker, att se sina egna problem, att säga, jag är missbrukare.
Ingen dömer detta. Ingen dömer ens det svåra i det. Ingen vill heller döma personen för det faktum..
Att livet KAN gå vidare även med ett lättare missbruk, det KAN fungera och man KAN hålla näsan ovanför vattenytan, men är det ett liv?
Är det ett liv att falla tillbaka på?
Där får var och en göra sina val, bara personerna själv bakom missbruk kan ta det beslutet att gå den vägen. Till ett erkännande, ja, jag har ett problem.
""Jag lever i ett missbrukarmönster som är en nedåtgående spiral och som sakta tar död på mig och mina närmaste""
Är jag någon form av katalysator? - undrar jag såklart.
Vad kunde jag gjort annorlunda?
Vad kan jag göra för att förstå den individuella problematiken?
Orkar jag ens vilja förstå?
Eller ska jag bara dra mig undan, släppa det och ÄNTLIGEN slippa Missbruk i mitt liv?
Det är ett val som JAG har men som underlättades av val som andra nu gjort.
Frihet.
Är ett ord som betyder väldigt mycket.
Men vad innebär det?
Kan jag ärligt säga att livet är bättre utan missbruk?
Nej, jag kan inte säga ett skit för jag vet inte.
Men jag vet att dess mönster, det vill jag undvika för allt vad det innebär, aldrig mer.
LIV är till för att levas. sakta eller fort. dock med behållning.
Kommentarer
Trackback